, staendigt
foernyade fasta, var varje annan foeda aen broed, varje annan dryck aen
vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet floet ifran
hans axlar. Men aeven dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt
aendamal. Klemens kaende sin tankefoermaga sloead, sin hjaerna foervirrad,
men ehuru han doemde detta som ett gott tecken, sa var daermed
huvudsaken icke vunnen. Tvaertom, han gjorde den erfarenhet, att
inbillningen, langt ifran att kuvas, fick friare vingar, medan de
oevriga sjaelsfoermoegenheterna domnade och lemmarne ville neka sin
tjaenst. Han boerjade plagas av syner, ej blott i det sovande, utan aeven
i det vakande tillstandet. i dessa syner symboliserade sig den strid,
som rasade i hans sjael. Han besoektes aen av den heliga jungfrun, aen av
djaevulen, vilken senare gaeckade honom i otaliga skepelser, men oftast
i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av
vansinnets avgrund.

Medan han en dag i detta tillstand vankade kring gatorna i Aten, moette
honom en statlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga taecken
och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande draekter. Det var
Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga foermiddagsutflykt. Klemens drog
kapan oever huvudet och hastade foerbi. Men Eusebia hade redan
varseblivit honom. Hon foervanades oever hans bleka, foerstoerda utseende
och befallde, med en suck oever alltings foergaenglighet, sin kusk att
paskynda faerden.

Fran den dagen frestades Klemens icke mer av nagot brev fran den skoena
romarinnan. Klemens hade foerlorat sin faegring och daermed allt, som
faengslade henne vid honom. Nyss en foertjusande vacker yngling, var han
nu helt enkelt en ung praest av det daer vanliga bleka, utmaerglade
slaget; och den enda egenskap han aennu aegde, som kunde finna nad i
hennes oegon, var hans renlaerighet; men denna delade han med sa manga,
och den var kanske foer oevrigt icke mycket att lita pa efter den
maerkvaerdiga upptaeckten av hans boerd och sedan han blivit en medlem av
aerkehedningens hus.

Eusebias systerkaerlek, nyss sa varm och lagande, slocknade saledes lik
en lampa foer ett vinddrag. Det foell henne icke ens in att laera kaenna
orsaken till Klemens' foervandling, om det var en doedlig sjukdom, ett
grymt sjaelslidande eller nagot annat. Nog av, hans anletsdrag hade
foerlorat sin ungdomlighet, hans oegon sin glans, hans hy sin friskhet.
Av medlidande med sig sjaelv besloet hon gloemma honom, vilket icke
gjord