arkaste frestelse att
anyo besoeka Eusebia; han var en gang redan hunnen till bakporten av
prokonsulns palats, naer han vaende om och flydde tillbaka hem; han
ville atminstone saega henne ett farvael eller med nagra ord besvara de
sma brev, som han slutligen emottog fran henne, fulla av oemma
foerebraelser oever hans uteblivande--men Petros hade befallt honom
avbryta varje foerbindelse med henne, och han medgav foer sig sjaelv, att
detta var ingivelser av frestaren, som borde motstas.

Men det batade foega, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde
frestaren hade hans inbillningskraft i sina haender och framtrollade
mitt under Klemens' boener hennes bild, om moejligt mer tjusande aen
nagonsin. Den unge foerelaesaren boejde sig mer och mer under sin angest.
Han ansag sig utesluten fran himmelens gemenskap och ohjaelpligt
hemfallen at djaevulen. I vissa oegonblick uppgav han striden och var
faerdig att ga till Eusebia, icke foer att bedja med henne, utan foer att
omfamna hennes knaen, bekaenna sin olyckliga boejelse och fordra hennes
genkaerlek; i andra oegonblick greps han av foertvivlan oever sin svaghet.
Denna hopploesa strid taerde med glupskhet hans krafter; han magrade,
hans oegon sjoenko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgra. Hans
fader och syster sago med foerskraeckelse hans tillstand; men naer de
naermade sig honom, bad han med haeftighet, att de skulle laemna honom i
fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta laemnade han staden
och stroevade hela dagen i omgivningarna. Pelarfaeltet var hans
aelsklingsstaelle; han kunde tillbringa hela timmar daer, vandrande
omkring pelaren eller vilande i en naera daerintill befintlig hala,
varifran han betraktade helgonet, som aennu med samma outtroettlighet
knaeboejde daeruppe. Simon foerekom honom som den lycksaligaste bland
doedlige. Han avundades honom och skulle oenskat hans plats. Det maste
vara nagot utomordentligt ljuvligt att knaeboeja sa daer, med hjaessan
braend av solens stralar, tills tankar, kaenslor och medvetande domna.
Det var ett sadant tillstand Klemens efterlaengtade, ty det skulle
bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skaenka honom
atminstone nagra timmars ro.

Naer Klemens fann varje annat medel fruktloest, tillgrep han de yttre,
som fromheten uppfunnit foer att spaeka ett upproriskt koett. Han
hungrade, tills hans krafter voro naestan uttoemda, och fran de
maltider, varmed han da noedtvunget avbroet sin frivilliga