t emot Krysanteus uppflamma med oekad
styrka, naer han hoerde detta.

Det foersta foertroendet, som Eusebia skaenkte Klemens, foeljdes snart av
andra, som roerde henne aen naermare. Det haende stundom, att han traeffade
henne i ett mycket upproert tillstand. Hon hade da under dagens lopp
givit vika foer sitt haeftiga lynne och var nu offer foer en anger, som
naestan graensade till foertvivlan. Klemens maste uppbjuda allt foer att
troesta henne. Vid andra tillfaellen oeverraskade han henne, knaeboejande
under ivrig boen och klaedd i botgoererskans enkla draekt. Ofta bad hon
att fa bikta, och bikten vart steg foer steg djupare. Hon yppade icke
blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att nagot felsteg dolde
sig, utan smaningom aeven varjehanda kaenslor, som roert sig i hennes
barm och dem hon misstaenkte vara av syndig art. Klemens foervirrades
och oever-vaeldigades av dessa meddelanden. Det lag nagot tjusande i att
sa hava ett kvinnohjaerta oeppnat foer sitt oega. Det var en hel ny vaerld,
vari han fick blicka in, en rikedom av foereteelser, som vordo hans
egendom. Och denna vaerld aegde sin mystik, om moejligt mer faengslande aen
den som S:t Johannes upprullat foer hans syn. Han visste icke foerklara
de kaenslor han roente: det var nagot outsaegligt och hitintills aldrig
anat, naer Eusebia salunda biktade foer honom. Hon gjorde det i en ton
av barnslig okunnighet om raetta halten av det, som hon yppade, och
likvael klaedde sig hennes bekaennelser i en mystisk draekt, liksom om
spraket icke aegt ord foer att med klarhet uttrycka dem. I denna draekt
fingo de ocksa ohindrat intraede i Klemens' sjael; varje yttring i den
varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade salunda anstaendigt sloejad
in i den nittonarige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de
gaester voro, som han emottog.

Ett av de samtalsaemnen, pa vilka Eusebia gaerna inlaet sig med Klemens,
roerde det fran vaerlden tillbakadragna liv, som under de senast
foerflutna artiondena blivit sa allmaent bland fromma maenniskor och
varfoerutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens
svaermade foer detta levnadssaett. Hans beslut var att vaelja det, sa
snart han daertill fatt tillatelse av sin fosterfader. Han ville draga
till en oeken och leva daer som ensling. Religionen fordrar ju hela
maenniskan. Hon kraever att vi skola foersaka allt foer henne. Vaerldens
omsorger draga oss fran Gud. Vad aer da raettare aen att fly dem? Kunde
Maria tillika vara