ade vidare den glaedje han kaende, sedan hans
beslut var stadgat och hans sjael haerdad mot det han och den ovilja,
som detta steg adragit honom av hans herre, liksom av hans medtjaenare;
den iver, varmed han pa sina fran arbetet lediga stunder aegnade sig at
de heliga skrifternas laesning, och den lycksalighet, som med det nya
ljuset genomstralade hans sjael och uppfyllde honom av medlidande foer
alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens
foeddes. Naer Klemens var arsgammal och vid sin moders eller skoeterskas
hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit faengslad av ett
foer sa spaeda barn ovanligt uttryck i hans skoena ansikte. Det lag nagot
himmelskt i hans oegon, och han foerekom Petros som en aengel. Dess
odraegligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppvaexa i
hednisk villfarelse och foerakt foer honom, som aer barnens himmelske
vaen. Petros kaempade ett helt ar mot tanken att fly med den lille
Filippos ur det hedniska huset foer att salunda raedda hans sjael och
atergiva lammet at den raette herden. Han hade under denna tid gatt
sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore raett infoer Gud eller icke.
Men orden: "laten barnen komma till mig" hade natt och dag genljudit i
hans sjael och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan haent,
det visste Klemens. Petros hade laenge irrat omkring, under oupphoerliga
faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga aembetsmaennen,
som efterjagade honom oeverallt. Hans fader hade foeljt honom under
flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och
ett icke mindre underverk, i trots av de oemmaste omsorger, att Klemens
sa spaed kunnat uthaerda de lidanden, som de bada flyktingarne icke
foermadde avvaenda fran honom naer de som oftast ledo brist pa det
noedvaendiga.

Allt detta beraettade Petros sa vaeltaligt och roerande, att Klemens, naer
Petros uppmanade honom att doema oever hans handlingssaett, langt ifran
att ogilla det eller kaenna avsky foer sin roevare, tryckte hans genom
gallret utstraeckta hand till sina laeppar, kallade honom sin stoerste
vaelgoerare och foerklarade honom sin eviga tacksamhet. Foerhallandet
mellan Petros och Klemens var oemmare, bandet, som foerenade dem,
starkare tillknutet aen nagonsin.

Inom den homoiusianska menigheten vaeckte Petros' faengslande vild
foerbittring, som endast vaentade pa tillfaelle att giva sig luft.
Eufemios, den aeldste presbytern, skoette under