en de visa sig i den yttre
vaerlden. Ifran att vara tillfaelliga uppenbarelser, som i livets flod
och i den friska verksamheten giva rum foer andra, gripa de i
ensamheten hela sjaelen och goera sinnligheten till envaldshaerskaren och
demiurgen, som inblaser sitt liv i varje tanke och kaensla. Till dessa
inre fiender komma yttre, foer vilka de oeppna portarne. Foerfattaren
paminde om skriftens ord, att djaevlarne, naer de utdrivas ur de
besatte, uppsoeka torra och oede platser, daer de dvaeljas under avvaktan
pa nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle foerstas ej endast
bokstavligen, utan aeven bildligt, sa att dessa torra och oede platser
vore icke blott oedemarkerna i den yttre vaerlden, utan aeven de genom
ensamheten sjaelvskapade i maenniskosjaelen. Ensamheten aer maenniskans
vaen, troestare och upplysare, sa laenge hon icke missbrukar och troettar
vaennen genom entraegenhet, ty da blir samma ensamhet var farligaste
fiende. Sedan foerfattaren genom egen erfarenhet oevertygats om denna
sanning, men aennu tvekade att laemna det av sa manga heliga maen
lovordade oekenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, daer
andra eremiter slagit sig ned. Hans naermaste granne var en kvinnlig
anakoret. Han besloet att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt
umgaenge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgangar
och krossad av ett efter manga foervillelser vaknat syndmedvetande,
hade dragit sig undan vaerlden. Han skildrade nu sitt foerhallande till
henne foer att visa, huru sjaelafienden insmyger sig i kaenslor, daer man
minst av allt anar hans naervaro, huru han klaeder sig i medlidandets
och syskonkaerlekens draekt, hur han stroer jordiskt stoft pa sjaelva
boenens vingar och blandar sitt gift i andaktens aedlaste vin. Det
droejde likvael laenge, innan foerfattaren hade kommit till inseende
haerav. Han svaevade i fullkomlig villfarelse om sina kaenslors halt och
stod redan vid foerdaervets avgrund, da en strale av det gudomliga
ljuset foell i hans sjael och uppenbarade hans raetta tillstand. Hans
enda raeddning var en skyndsam flykt fran oedemarken tillbaka till
vaerldens vimlande liv. Och langt ifran att foerlora sig sjaelv, hade han
nu kommit till den kunskap, att sjaelen endast behaller sin haelsa i ett
verksamt liv, som parar de religioesa plikterna med plikterna mot
maenniskor och samhaelle.

Denna bok, som bland de kristne vaeckt mycken uppmaerksamhet, men funnit
vida mer klander aen lovord