utan lag inom den kristliga erfarenhetens allmaenna
omrade. Foerfattaren beraettade aennu utan att gilla, utan att klandra
eller varna och laet icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar
praegeln av samma genom bristande sjaelvkaennedom framkallade saekerhet, i
vilken han den tiden var invaggad.

Men huru haepnade icke Klemens, naer foerfattaren boerjade ett nytt stycke
med ett ploetsligt uppdagande daerav, att det tillstand han ditintills
skildrat var ett verk icke av Gud, utan av loegnaren fran begynnelsen,
att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av
den listige fienden upputsat med faerger, som foer det gaeckade oegat
haermade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin
vedervaerdighet bakom aenglamasker. Hade denna upptaeckt redan i
beraettelsens boerjan \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat
igenkaenna sig sjaelv i skildringen; han skulle letat efter fraemmande
drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var
likheten redan erkaend, och han kunde icke tillbakataga denna
bekaennelse. Han haepnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det
honom nu att se de skael, med vilka foerfattaren raettfaerdigade sin
straenga foerkastelsedom. Mahaenda hade han oraett. Dock, han utvecklade
sina skael pa ett klart och oevertygande saett. Han soenderlade de olika
erfarenheterna ur sitt kaensloliv och framvisade oeverallt en
bottenfaellning av sinnlighetens slagg. Han foerfor daerunder lika lugnt
som skonsloest. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i
sig sjaelv och daer, sa vitt sig goera later, genomskadat den allmaenna
maenniskonaturen. Han var tillika en sanningsaelskande man, som icke
ville laemna sig sjaelv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar
av den stralande klaedning, som den sjaelvbedragne draperar kring sin
nakenhet. Och med sanningskaerleken foermaelde han en djaervhet, som utan
tvivel laende hans egen bok till men hos laesaren, ty han vagade sluta
henne med nagra fragor, besynnerliga nog och syftande at ett hall,
vilket naestan laet misstaenka hedniska eller atminstone kaetterska
avsikter med hela verket. Han fragade foerst, vad religionen aer, om hon
bestar i de antagna laerosatserna, eller om hon ens aer till sitt vaesen
beroende av dem. Utoeva de olika asikterna om personernas foerhallande i
treenigheten eller om de tva naturernas foerhallande i Kristus ett
vaesentligt och omskapande inflytande pa religionen? Dessa olika
a