ippos framdragits ur moerkret och erkaents foer hans son.

Petros hade talande personliga skael att doelja Klemens' boerd, sa laenge
Julianus var romerska rikets kejsare och makten lag i haenderna pa det
hedniska partiet.

Foerst naer purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att
underordna den vaerldsliga raettvisan under kyrkans och laerans heliga
foerdelar, vore det radligt att taga det viktiga steget. Ty under
nuvarande omstaendigheter vore det i sanning icke blott moejligt, utan
troligt, att Petros genom en foertidig upptaeckt av foerhallandet skulle,
i trots av sitt aembete, anklagas och doemas som foerlupen slav och
barnatjuv.

Ty en domare, vars foerstand var omtoecknat av hedniskt moerker, skulle
naturligtvis icke faesta ringaste avseende vid den omstaendigheten, att
barnet stals i den aedla avsikten att fraelsa dess sjael fran
foertappelsen.

Aen mindre skulle han foerma inse, att om avsikten till och med varit en
annan och vida mindre aedel--om hon helt enkelt varit en beraekning pa
Krysanteus' foermoegenhet--hon likvael borde vara tillraecklig att
raettfaerdiga den anklagade, naer denne haermed asyftat ej blott sin egen,
utan aeven den heliga, allmaenneliga kyrkans foerdel.

Man kan haerav foerestaella sig, huru livligt Petros laengtade efter den
dag, som skulle medfoera underraettelsen om Julianus' doed.

Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och ater i
tempelportiken.

Han laet sig icke stoeras av uppsyningsmannens klocka, naer denne gav
tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som sjaelvvilligt deltagande
i sina trosbroeders moedor stod det honom fritt att infinna sig vid
arbetet, naer det behagade honom.

Hans betraktelse avbroets foerst en god stund daerefter, naer han vid en
tillfaellig blick utat gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som
nalkades staellet.

I samma oegonblick hoerde han fran andra sidan av portiken, daer
arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av roester. Han laemnade
portiken foer att se vad som var a faerde.

Den foerste, som moette hans blick, var Klemens, som foermodligen
ditkommit foer att soeka honom. Foerelaesarens kinder voro oeverdragna av
vredens rodnad och hans hallning sadan, som om han hade utmanat nagon
till strid. Alla de naervarandes blickar voro riktade pa honom eller
den ett stycke fran honom varande uppsyningsmannen, som foert bada
haenderna till sitt huvud, fran vilket blodet rann ur ett sar utfoer
hans ansikte.

K