l du haft i de blodiga foerfoeljelser, som vid tiden
foer Konstantius' doed rasade i var stad och kostade tusentals maenniskor
livet. Min oevertygelse aer, att du var deras anstiftare, och att allt
det blod, som da utgoets, kommer pa ditt huvud. Aeven detta aer en sak,
som foertjaenar utredas. Det var ett foerhastat loefte, da kejsaren lovade
gloemska av det foerflutna at dessa kristianska illgaerningsmaen, som
haerjat oester- och vaesterlandets staeder med mord och brand. Han boer
atminstone tillse, att de foer framtiden goeras oskadliga. Foelj mig nu!

NIONDE KAPITLET.

Anden och Koettet.

Klemens ledsagade Petros, naer denne foerdes till faengelset, och laemnade
honom foerst efter en varm omfamning och de livligaste foersaekringar om
sin tillgivenhet.

Daerefter foeljde han sin fader till sitt nya hem. Under vaegen iakttogo
bada tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det lag smaerta och
vemod i den blick, varmed han betraktade sin aterfunne Filippos, som
stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.

Foerst sedan de anlaent till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus
tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade
Klemens' ansikte och en oem kaensla boerjade roera sig i hans barm. Han
besvarade med mycken haeftighet hennes systerliga kaerleksbetygelser;
han betraktade med foertjusning hennes rena och aedla anletsdrag och
lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glaedje oever att hava
aterfunnit honom.

Krysanteus laemnade de bada syskonen att tillbringa aftonen med
varandra. Hermione foerde Klemens till hans moder Elpenikes bild.
Asynen av denna framkallade hans tarar. Hon visade honom hans vagga
och de leksaker, som tillhoert honom i hans barndom, och vilka man hade
foervarat som kaera minnen. Hon beraettade foer Klemens, huru djupt hans
fader soerjt hans foerlust, huru de undrat och fruktat hans okaenda oeden,
och huru de aentligen kommit pa hans spar. Hennes beraettelser avbroetos
endast av oemhetsbetygelser, da hon i oevermattet av sin glaedje foernyade
ganger omfamnade honom, smekte honom och skadade honom djupt i oegonen.
Allt detta smaelte skorpan kring Klemens' hjaerta, och naer han om
kvaellen atersag sin fader, skyndade han i dennes armar.

Krysanteus hoppades, att den kaensla av blodsbandet, som salunda vaknat
i hans broest, skulle genom den kaerlek, som visades honom, staerkas och
varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens paminde sig
at