I Antiokia, daer jag studerade var heliga teologi.

- Och mannen var en slav fran Aten?

- Ja.

- Och han yppade, att barnet, som han anfoertrodde dig, var ett
hittebarn?

- Han sade nagot mer, som jag ej far omtala. Nog av, han hade raeddat
den spaeda varelsen fran att drunkna ... foermodligen i den gamla laerans
dy.

- Du har saledes icke nagra vidare upplysningar att meddela mig?

- Jo, aennu en omstaendighet, som mahaenda aer av stoerre vikt aen alla de
foervirrade upplysningar, som den doeende slaven laemnade mig.

- Navael?

- Som ett minne fran Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan
bidraga att avsloeja hans boerd, har jag foervarat en duk, som
ursprungligen synes hava varit ett vaggtaecke. Det aer av dyrbart aemne
och visar i mitten ett konstmaessigt vaevt Medusahuvud. Kan du minnas,
att din son aegde nagot sadant?

- Var foervarar du detta taecke?

- I mitt hem.

- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista
tvivel, att jag i Klemens aterfunnit min son, Filippos. Den foersta
aningen haerom uppstod hos min dotter, naer hon sag honom och foervanades
oever hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma
moder, Elpenike.

- Elpenike? Du saeger att detta var hennes namn?

- Ja.

- Elpenike, Hermogenes' dotter?

- Ja.

- Detta namn finnes invaevt i duken, sade Petros. Varje tvivel aer
saledes foersvunnet. Jag lyckoenskar dig att hava aterfunnit en son, som
du sa laenge soerjt som foerlorad.

- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck.

- Men pa samma gang jag maste lyckoenska dig, fortfor Petros, maste
jag beklaga mig sjaelv, ty vad du vinner aer en foerlust foer mig. Det
uteslutande ansprak jag aegt pa hans oemhet skall haedanefter delas med
dig. Blodsbandet skall uttaga sin raett, vilket svarligen kan ske, utan
att det andliga slappas, som foerenar honom och mig. Jag har aelskat
Klemens och jag aelskar honom aennu, som om han vore min egen son. Allt
vad jag har kunnat goera foer hans lycka har skett. Jag vet, att vi aero
av mycket olika tankar om villkoren foer en maenniskas lycka, och att
den vaeg till saellheten, pa vilken jag infoert Klemens och han
ofoervitligt vandrat vid min sida, aer motsatt den, som du sjaelv skulle
anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssaett,
och dem boer du icke kunna misskaenna. Jag oenskar detta erkaennande fran
dina laeppar, naer jag oeverlaemnar Klemens i din hand. Det aer den en