da
beloening, varpa jag goer ansprak foer att jag atog mig honom, da han var
ett vaernloest barn, och denna skall du icke kunna vaegra mig.

- Vi skola foerst, savitt moejligt aer, oevertyga oss, att ingen
villfarelse aeger rum. Daerefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt
ansprak aeger. Jag aer icke villig att genast erkaenna det. Tillater du,
min biskop, att jag goer dig nagra fragor om dina egna
levnadsomstaendigheter?

- Varfoer icke?

- Du synes vara ett tiotal ar yngre aen jag. Var aer du foedd?

- I Efesos av kristliga foeraeldrar, svarade Petros. Min fader var en
ringa hantverkare, men hans minne lever i min vaelsignelse. Genom
traeget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understoedde
mig pa den heliga, men med foersakelser stenlagda bana, som jag av fri
boejelse valt och pa vilken jag fortgatt, tills jag vart vad jag aer:
biskop av Aten och en ringa Herrens tjaenare. Se daer i korthet min
levnadsteckning.

Krysanteus gjorde honom nagra ytterligare fragor om hans faders namn
och slaekt, om det hantverk, varmed denne foersoerjde sig, naer han dog o.
s. v., vilka fragor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte
sin oenskan, att de genast skulle ga till Petros' bostad i Skambonide,
foer att se det maerkvaerdiga vaggtaecket.

Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att foelja dem.
Han hade aennu icke en aning om vad fragan gaellde.

Naer de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina goemmor framtog
den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det
skulle betyda, och hans undran foervandlades till en orolig aning, naer
Krysanteus noggrant moenstrade denna laemning ifran hans hemlighetsfulla
barndom och slutligen foerklarade, att han igenkaende den, och att det i
duken invaevda namnet tryggade honom mot varje fara foer misstag.

- Jag paminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom aeven
aegde en halsprydnad, en amulett eller nagot dylikt. Men jag
bortkastade den, da jag sag, att figurerna pa densamma hade en hednisk
betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slaenda, och
skulle foermodligen foerestaella de tre parcerna ...

- Aeven detta traeffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter aeger en
alldeles liknande prydnad. Det var fran gamla tider ett bruk inom min
slaekt, att barnen fingo en sadan ... Och ju mer jag betraktar denne
yngling, dess tydligare aterfinner jag i hans ansikte de ofoergaetliga
dragen av min bortgangna maka. Mi