m det icke taecktes Gud sjaelv att omedelbart
saetta graens foer hans farliga levnad, sa skulle det ske medelbart genom
nagon raettrogen. Detta vore otvivelaktigt.

Var det med angest och baevan som Petros skadade dessa sina tankar i
anletet? Nej, den strid, vars utgang avgjorde riktningen av hans
levnadsbana, hade laengesedan utkaempats. Hennes mal var givet. Den
svindlande hoejden kunde icke hinnas, om han skadade ned i de
avgrunder, mellan vilka han maste soeka sin vaeg. Han sag mot detta mal
med religioes haenryckning och kaende icke som en foernedring, utan som
ett oedmjukt hemburet offer, da han tillspillogav sin sedliga maenniska
att slaktas pa sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och
kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den
hals, som hon i naesta oegonblick avskar--var hon dock vaerd att prisas
som en Israels hjaeltinna; sa kunde han, Petros, kyrkans stridsman,
baera sitt huvud hoegt, ty vilka medel han aen valde, ett var visst: han
hade aldrig hycklat vaenskap foer sina fiender, aldrig smekt det huvud,
som han ville avhugga.

Petros hade under foerfoeljelserna i Aten traeffat atgaerder foer att
avvaenda varje fara fran Krysanteus. Denna oemhet foer filosofens liv
hade sin grund i de planer, som biskopen byggde pa sin unge fosterson.
Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkaennas
som sadan. Fragan gaellde endast, naer detta borde ske. Den glaedje, som
da vaentade Krysanteus genom aterfinnandet av den som foerlorad ansedde
och aennu saknade Filippos, maste fa en stark bismak av bitterhet genom
upptaeckten, att denne son var kristian och praest. Ja, om Petros kaende
Krysanteus, sa maste bitterheten och smaertan komma att vida oevervaega
glaedjen. Det vore ett slag, som skulle traeffa hans hoegmod hardare aen
nagot annat. Foer Klemens' religioesa tro fruktade Petros intet av denna
upptaeckt. Hans sjael var fastvuxen i den straengaste raettrogenhet, och
intet umgaenge med fadern och systern, inga foeredoemen, inga laeror, inga
boener, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros
skulle alltid maekta uppraetthalla sitt vaelde oever Klemens.

Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky foer allt, som
bar kristna namnet, skulle erkaenna Klemens som sin foersvunne son,
Filippos, sedan han sett de intyg, som adagalade dennes haerkomst. Men
ett vore att erkaenna honom som son, ett annat att insaetta honom till
arving av sin o