as till Petrus' foerdel.
Hans namn var redan kaent i Rom. Det gaellde nu att outtroettligt
fortsaetta den en gang boerjade omvaendelseverksamheten daerstaedes. De
penningemedel han daertill aegde voro icke stora; men den naestan vilda
tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhaengare, vore en dess
maektigare roerelsekraft. Han ville ingalunda foertvivla om framgangen.
Han kunde icke tillfredsstaellas med mindre aen apostelns stol, och naer
han vunnit den, skulle han ocksa samla tyglarne pa vaerlden i sina
haender.

Allt vilade i sista hand pa laengden av Julianus' styrelse. Men Petros
kunde icke foerestaella sig annat aen att denna snart skulle vara till
aenda. Om ej den hedniske kejsaren foerlorade sitt liv i nagon av de
faror, som omgavo honom i kriget, och foer vilka han oupphoerligt
utsatte sig, sa maste han foerr eller senare falla foer nagon
loenmoerdare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen
livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade
nyligen fatt anstaellning i det kejserliga koeket. Detta visste Petros
aeven genom sina vaenner i Antiokia. Tyvaerr spisade Julianus av sina
soldaters enkla kost och medfoerde inga saerskilda kockar pa sitt
faelttag. Men naer han en gang atervaent fran kriget, skulle det vael
nagon gang haenda den besynnerlige mannen, som parade krigarens
foersakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens
regler tillagad kejserlig maltid. Da vore oegonblicket kommet foer den
nyanstaellde kocken att foervaerva sig himmelens och jordens gunst.
Lyckades han undanroeja kejsaren, skulle hans namn i tysthet vaelsignas;
upptaecktes och straffades foerehavandet, sa var han av patriarken i
Konstantinopel tillfoersaekrad ett rum ihelgonens stralande krets. En
saerskild dag i aret skulle da uppkallas efter martyren, och denne i
alla tider vara foeremal foer fromma kristianers dyrkan.

Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, sa hade Petros
beslutit att se till vad han sjaelv kunde utraetta. Han taenkte pa sin
fosterson, den svaermiske ynglingen. Han kunde saetta dolken i Klemens'
haender. Denne skulle utan tvekan offra sig foer kyrkans sak. Men denna
tanke tillbakavisade Petros genast, ty han faeste helt andra
foerhoppningar vid Klemens' person. Det fanns daeremot andra och icke sa
fa, bade praester och lekmaen bland biskopens underordnade, som kunde
anvaendas foer samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle
omoejligen raecka laenge. O