de i dag varit plagsamt till foeljd av den tryckande vaermen.
Och i dag var det pa samma gang den straengaste av alla uppsyningsmaen,
som vakat oever det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men
kristian av den homousianska bekaennelsen. Han hade foerlorat fraender i
den foerfoeljelse, som homoiusianerna anstaellde i Aten vid tiden foer
Julianus' tronbestigning. Mahaenda var det minnet haerav som oekade
skaerpan i hans roest och hade satt den knoeliga kaeppen i hans hand. Nog
av, denna kaepp anvaendes flitigt som uppfostringsmedel pa arbetarne,
naer dessa, badande i svett och utmattade av moedor, foerraettade sina
goeromal med mindre raskhet och iver aen han fordrade, och hans
fordringar voro utan hov och matt.

Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven
de traelande, och man sag dem soeka skuggiga staellen foer att intaga sin
maltid.

Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid
arbetet. Klaedd i en grov tunika instaellde han sig pa varje punkt, daer
det tyngsta arbetet foerraettades och uppsyningsmannens kaepp syntes
svaengande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka foervanade padrivaren,
och ivern, varmed han anvaende den foer att spara de sina lidanden,
skulle hava roert honom till mildhet, om ej hjaelparen tillika hade
varit den foerhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.

Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppfoerda
skuggiga tempelportiken. Haer vandrade han av och an i djupa tankar.
Han hade dagen foerut genom en fran vaesterlandet kommen praest fatt
underraettelser fran Rom. Biskopen daer var, naer budbaeraren laemnade
vaerldsstaden, saengliggande av sjukdom. Man kunde icke foermoda, att den
alderstigne mannen skulle leva laenge, och raenker spunnos redan av dem,
som hoppades varda hans eftertraedare. Den homoiusianska foersamlingen i
Rom hade vunnit en ansenlig tillvaext under senare tider. Den atenske
biskopens namn var kaent och aelskat ibland dem, och de skulle vid ett
foerestaende val utan tvivel giva honom sina roester.

Men de romerska homoiusianernas antal var, jaemfoert med homousianernas,
aennu ett vida underlaegset. Konstantius' doed hade minskat omvaendelserna
fran de senares bekaennelse till de foerres. Petros hade inga utsikter
att denna gang fa sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man,
och sannolikt hade han aennu en lang tid att leva. Om en homoinsiansk
kejsare anyo komme pa tronen, skulle allt aendr