fantliga foermoegenhet. Skulle Krysanteus aeven detta?
Petros betvivlade det pa goda grunder. Det vore att laemna det vaeldiga
vapen, som han rastloest nyttjade mot den gamla bildningens och laerans
fiender--att laemna det just i haenderna pa samma fiender foer att
vaendas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt maste
uppsta mellan far och son, kunde aeven bidraga att foersvaga, ja kanske
kvaeva faderskaenslan. Och vid sidan av en sadan son stod ju en dotter,
som hitintills ensam aegt ansprak pa arvet--som aegde sin faders hela
kaerlek och foertjaente den. Petros hade hoert ett rykte, att Krysanteus
gjort ett arvsfoerordnande, i vilket han bestaemt haelften av sin
foermoegenhet till Hermione, den andra haelften till den filosofiska
skolan i Akademia. Detta rykte var aeven till sin senare punkt
sannolikt, ty det hade fran gamla tider varit ett bruk bland rika
atenare att goera arvsfoerordnanden till foerman foer denna skola, och
Krysanteus hade dess stoerre skael daertill, som han var hennes
stoedjepelare, raeknade sig som en Platons eftertraedare pa hennes
laerostol och i Akademia sag den maektigaste uppraetthallaren av den
gamla laeran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros goera? Foer
honom var det av stoersta vikt, att Klemens aervde Krysanteus'
foermoegenhet, ty fran Klemens' haender skulle den inom kort vandra oever
i Petros' egna, och vael i besittning av densamma skulle ingen makt pa
jorden kunna utestaenga honom fran biskopsstolen i Rom, sedan rikets
spira oevergatt i den vaentade homoiusianske kejsarens haender.

Sedan en sa lycklig tronfoeraendring timat--och hon maste enligt
Petros' asikt tima--sa vore utsikten till en foer honom lycklig
loesning av arvsfragan given. Ty Krysanteus matte insaetta Klemens till
sin arving eller icke--om blott han erkaent denne som sin son, sa
skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkaenna
hans foermoegenhet at den unge praesten, genom vilken den foerr eller
senare skulle oeverga i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara aego.

Klemens skulle foermodligen icke leva laenge. Hans kroppshydda var svag,
hans sjaelsstaemning antydde en tidig bortgang, hans boejelse foer
mysticismen bidrog att taera hans livs olja, de oundvikliga tvisterna
med fadern, de stridiga kaenslor, at vilka hans staellning till denne
maste prisgiva honom, skulle paskynda hans doed. Daerefter vore det tid
foer Petros att framvisa det arvsfoerordnande Klemens skrivi