Klemens
laettare aen han vaentat, och han laet intet enda slippa sig ur haenderna.
Varken Petros eller Eufemios tycktes ana nagot. Med Klemens hade en
foeraendring intraeffat. Nyss skulle han staemplat som ett brott emot de
heligaste plikter att aega en hemlighet foer sin fosterfader; nu faegnade
det honom, att denne icke framstaellde nagon fraga, vars besvarande
skulle noedgat honom till atminstone en antydan om sitt foerhallande
till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, oekade dess behag. Men nagot
sadant beraeknade Klemens icke. Mahaenda fanns hos honom en aning, att
biskopen skulle ogillat hans foertrolighet med Annaeus Domitius' maka;
men sjaelv oevertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren
och oklanderlig.

Eusebia gjorde allvar av sin foeresats att vaelja Klemens till sin
biktfader. Han var ju en from yngling, som icke efterstraevade nagot
hoegre aen helgonglorian, hon daeremot en stor synderska; vad betydde da
de tio ar, som biktbarnet var aeldre aen biktfadern? Denna skillnad i
alder var ocksa alldeles foersvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias
ungdomliga utseende, hennes barnsliga saett att vara, den voerdnad hon
visade honom, de rad, som hon utbad sig i andligt avseende, de
upplysningar hon oenskade i de moerka punkterna av den raetta laeran
verkade daerhaen, att Klemens tyckte sig vara aeldre aen hon och
betraktade henne som en yngre syster.

Bland de sorger, som tryckte hennes hjaerta, roerde den foersta, som hon
yppade foer Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans aterfall i
den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smaerta. Vad
skulle hon goera foer hans sjaels raeddning? Hon kunde nu knappt vistas
under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig straenghet alla
av de hedniska faederna aervda religioesa bruk. Husgudarne hade aterfatt
sin plats i hans aula, och roekverk brann staendigt pa deras altare. Vid
festerna foer Apollon voro doerrposter och pelare lagerprydda, och vid
varje maltid baegarne kransade. Han deltog i offerhoegtidligheterna och
spisade av offerkoettet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett
ord: han var fullstaendig hedning.

Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till
prokonsulns avfall. Umgaenget med denne filosof och med hans dotter,
Hermione, hade smaningom foerdaervat den stackars Annaaeus och foert honom
till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under
tarar. Klemens kaende sin bitterhe