Klemens sin barndomshistoria, som
foeretedde manga roerande drag.

Hon var foedd i rikedomens och oeverfloedets skoete, men hade likvael
proevat atskilliga motgangar, som kunde taga ett kaensligt hjaertas
medlidande i ansprak. Hon uppehoell sig isynnerhet vid sina spaeda
barndomsar och talade med haenfoerelse om sin fromma moder, som tidigt
hade bortryckts av doeden, laemnande henne, det stackars lammet, sa gott
som vaernloes at den onda vaerlden.

Det var minnet av denna moder, foersaekrade Eusebia, som uppraetthallit
henne i striden mot vaerldens frestelser och styrkt henne i den rena
laeran.

Daerefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. Naer
Eusebia hoerde (vad hon foerut redan visste), att han var ett hittebarn,
upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes oegon, och hon
foerde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens'
lockar och smekte systerligt hans bleka kind.

Klemens yppade foer Eusebia, huru varmt han laengtade att laera kaenna
sina foeraeldrar, ifall de aennu vore vid liv. Man hade sagt honom, att
hans moder maste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Mahaenda
var hon alldeles oskyldig; mahaenda hade man stulit honom, medan hon
sov; eller hade hon doett, da hon gav honom livet, omgiven av fraemmande
maenniskor, vilkas elaende kvaevde medlidandet foer hennes barn.

Genom samtal sadana som dessa vaexte foertroligheten mellan Klemens och
Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svart att
uppfylla det straenga bud, som hans levnadsregler alade honom: att sky
och fly blotta asynen av en kvinna, savida icke kristlig barmhaertighet
eller hans plikt som praest noedgade honom nalkas henne. Ett sadant
tillfaelle hade nu foert honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att
goera sig foerebraelser, sitta vid Eusebias sida och lata henne trycka
hans hand. Hans oenskan att aega en syster--hitintills den enda
laengtan, som hans inbillningskraft foerenat med en kvinna--var
uppfylld. Huru lycklig han kaende sig haeroever! Vilka hitintills icke
anade kaenslor, som detta vaeckte till liv i hans barm! Han hade aldrig
foerestaellt sig syskonkaenslan sa skoen.

Medan samtalet fortgick, slaeppte Eusebia liksom tillfaelligtvis hans
hand. Det var da naestan, som om han foerlorat henne, fastaen hon satt
vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte
den emellan sina.

Tillfaellen att foernya besoeken hos Eusebia tillbjoedo sig foer