fromma sinne, beroevat
foernuftets ledning, hans rika kaensloliv, staengt inom sig sjaelv foer att
ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad
genom en vaerldsaskadning, som fyllde naturen med demoniska makter,
maste ovillkorligt leda honom in pa denna farliga vaeg, som gar igenom
moerka aengder, daer vansinnet lurar likt en tiger, faerdigt att hugga
sina klor i vandrarens hjaerna. Vad Klemens ej fick na med den
foerbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla haendelser
tillatet medel: boenen. Det var efter ivriga boener om upplysning foer
sitt moerka foerstand, han gjorde de barnsliga foersoeken att tolka
skriftens foerborgade mening. Avskrivningen gick under sadana
foerhallanden mycket langsamt framat. Han stannade vid varje punkt foer
att begrunda den, soeka sammanhanget med det foeregaende och det
efterfoeljande. Med lutat huvud och sammanknaeppta haender satt han
foersjunken i dimmiga tankar, gripande i toecknet foer att forma det till
varaktiga gestalter. Naer sa hans huvud vaerkte av de fruktloesa
anstraengningarna, tog han anyo sin tillflykt till brinnande boener,
eller oevervaeldigades han av sin inbillning och levde en stund i
prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, vaerldens
foerstoering och yttersta domen.

Huru skakande maste icke dessa bilder inverka pa hans sinne, naer han
trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, naer han i varje dag
emotsag den hoegtidliga och foerfaerliga, da det sista inseglet skall
brytas och domen foerkunnas oever vaerlden!

Bland dessa bilder uppdoek anyo Eusebias. Kvinnan, som flydde foer
draken, hade fatt hennes drag. Klemens vaknade ur sina droemmar.
Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne.
Klemens drog kapan oever huvudet och gick.

Bakporten till prokonsulus palats var oeppen. Foerelaesaren hann obemaerkt
och utan alla aeventyr Eusebias budoar.

Hon tycktes hava vaentat honom. Glaedjen stralade tydligt i hennes oegon,
naer Klemens intraedde; hon haelsade honom foertroligt vaelkommen.

Eusebia var i afton svartklaedd, och ett milt vemodigt allvar lag oever
hennes anlete. Den blyghet Klemens kaende i hennes grannskap foersvann
inom kort foer det oeppna, hjaertliga och oedmjuka saett, varpa hon emottog
honom. Sjaelva det aemne, vilket liksom av sig sjaelv vart foeremalet foer
deras samtal, var aegnat att vaecka oemsesidig foertrolighet och naerma dem
varandra. Eusebia omtalade foer