n tillraettavisning.

Daeremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen staelldes till hans
fria foerfogande. Han atervaende till Eufemios' kammare och tillbragte
det aterstaende av dagen med fantiserande oever Eusebia och grubbel
oever den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kaempade om
foeretraedet till hans uppmaerksamhet; den foerra fick dock aennu, ehuru
efter starkt motstand, vika foer den senare, men segern var icke
fullstaendig, innan Klemens hunnit saenka sig mycket djupt i det
religioesa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna
nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade
striden mellan sanningen och antikrist, som skall foerega vaerldsbranden
och det nya Jerusalems grundlaeggning, hade avseende pa haendelserna i
hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, daerom var han
oevertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det oevriga, och dess mer
brann hans hag att intraenga i gatan. Vad skulle det maerkvaerdiga talet
666 innebaera? I detta var foermodligen nyckelstenen, som sammanhoell den
mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade latit honom foersta, att
man med den kabbalistiska konstens tillhjaelp sannolikt skulle kunna
loesa uppenbarelsebokens gata och avsloeja dess innersta hemligheter.
Klemens kaende foerdenskull stark atra att laera denna vetenskap. Men
biskopen hade foerbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig,
laett att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade
biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick laera i
paradiset och med vars tillhjaelp han gav djuren och tingen de namn,
som motsvara deras vaesen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala,
uppfunnen av djaevulen och genom honom spridd bland maenniskorna. Ingen
kabbalist kunde med visshet avgoera, om hans konst vore den himmelska
eller den djaevulska, ty bada funnos och bada oevades, den senare
foermodligen vida mer aen den foerra. Under sadana foerhallanden vore det
klokast att alldeles avhalla sig fran densamma; Petros alade Klemens
det som plikt.

Denna uppoffring var foer Klemens den tyngsta, som han hitintills
hemburit at sin lydnad. Han var av naturen fallen foer mysticismen, och
de asikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag.
Foernuftets doedande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde
det enda villkoret foer hans raeddning undan de kaetterska villfarelser,
med vilka djaevulen fangar sa manga sjaelar. Hans