otalig oever Klemens' droejsmal.

Foeljande morgon, da de vaknade och haelsade varandra, fragade Eufemios
ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogoera foer den
foeregaende aftonen. Eufemios steg upp, klaedde sig i sin arbetsdraekt
och gick till arbetet pa Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos
honom att deltaga daeri.

Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla
kammare. Eusebias bild stod livliga drag foer den unge foerelaesarens
oegon. Hans inbillningskraft sysslade oupphoerligt med densamma, och han
genomgick i tankarne gang efter annan hela det upptraede, som
foerefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet bade
av sin vrede och sina tarar! Vad hennes barm haevde sig, da hon lade
Klemens' hand pa sitt hjaerta! Och det var han, som oedmjukat hennes
harda sinnelag och kommit henne att besinna sig!

Han paminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom
hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med
nagon foertrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och foeresatte sig
att foer henne vara den vaen, som hon behoevde foer sin lycka. Skulle han
redan i afton kunna foernya sitt besoek och smyga till det hemliga
moetet? Han taenkte sig den lilla bakporten, som om naetterna skulle sta
oeppen, den tysta garden han hade att oeverskrida, den moerka
foerstugugangen och den lilla guldskimrande budoaren med sin skoena,
angerfulla aegarinna. Om blott ett tillfaelle yppade sig, skulle han
icke foersumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia
kraevde ju detta.

Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som foervanade
honom. Han maste avbryta sina angenaema betraktelser foer att skynda
till sin fosterfader, biskopen, instaella sig hos honom och emottaga
hans befallningar.

Naer Klemens hunnit till kojan pa Skambonide, var Petros ute; men han
hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga maltid, sade
han Klemens, att denne haedanefter icke skulle deltaga i arbetet pa
Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med
avskrivning av uppenbarelseboken eller nagon annan nyttig
sysselsaettning.

Den foerra befallningen foervanade Klemens mycket, men han var van att
aldrig fraga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett "varfoer?" nagon
gang stal sig vaeg oever Klemens' laeppar, sa vart svaret ofta blott en
genomtraengande blick, mer saellan en redogoerelse, vars ton da tillika
gjorde den till e