a
att fa doe pa samma dag, sa att den ene icke har att sakna och soerja
den andre.

Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' kaenslosvaermeri
stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plaegade aenda med
gemensamma boener. Sa haende det en afton, sedan en mystisk bikt, ett
svaermiskt samtal och laesningen av gloedande kaerlekssanger till Kristus
och Maria foeljt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjoenko boen vid
sidan av varandra och att, i oevermattet av deras kaenslorus, deras
laeppar moettes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade bada,
men de framviskade orden broder och syster vittnade ju sa tydligt, att
det var syskonkyssen, den bland kristianerna oevliga, oskyldiga och
tillatna, det skoena tecknet av andlig kaerlek.

Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det maste
legat nagot av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller
nagonting aen maektigare, ty hans verkan ville icke upphoera, utan
stegrades genom minnet och inbillningskraften. Naer Klemens naesta gang
besoekte Eusebia, var hans blick lik en svaermisk aelskares, och han
laengtade efter den haenryckningens stund, da andakten och de
oeversvallande kaenslorna anyo med kraften hos en naturmakt skulle noedga
dem till den oegonblickliga, ljuva foereningen.

Och ju oftare de foernyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare
tid laet detta haenryckningens oegonblick vaenta sig. Det var som om
oevningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig foere
boenen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar,
foerraen hon emottog honom med en omfamning nog varm foer att vara
systerlig, och som han atergaeldade med den fulla livligheten av en
lidelse, vars vaesen han missfoerstod och pa vilken han foerdenskull icke
lade tyglar.

Klemens var foersaenkt i ett hav av haenfoerelse. S:t Johannes var nu
alldeles undantraengd av Eusebia, och avskrivningen av hans
uppenbarelse fortgick pa de timmar, som daerat aegnades, vida hastigare
aen foerut, ty Klemens grubblade icke mer oever varje ord, som han med
pennan oeverflyttade. Den yttre vaerlden var sa gott som foersvunnen foer
hans oega; den var uppgangen i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke
som nagonting yttre, utan som en del av honom sjaelv. Klemens hade nu
aentligen hunnit den punkt, vartill han straevat; vaerlden med dess
frestelser fanns foer honom icke mera. Sa tycktes honom, och minst av
allt skulle han anat, att sinnligheten