r att bli klok pa. Det aer aenda en
statlig man.

--Broder Mans? Na, mahaenda.--Valdemar broet loss en flisa fran det
skaeggiga belatet och kastade den ut i dimhavet som i vaentan att fa se
den flyta.--Han bugar alltid, naer han talar med kvinnor, men han bryr
sig inte om dem.

--Da aer han olik dig i det ocksa.

--Vad skulle jag taga mig till en sadan haer dyster afton, om jag inte
hade ditt muntra joller omkring mig!

--Jag vet nagot ljuvligare aen att alltid latsas glad, sade hon med
stegrad roest, och det smala lilla ansiktet aterfick samma foerskraeckta
uttryck som foerut pa folkungabaenken. Jag har alltid droemt om den heliga
friden, alltid droemt om att fa ga i kloster.

--En sadan misshushallning skulle jag aldrig tillata.

--Jag visste inte, att du var sa girig.

--Om sadant aer jag snal, inte om penningar.

Hon tvekade litet.

--Hur skall det da bli, om du maste giva mig at nagon? Men du behoever
ingenting frukta. Aldrig later jag mig skaenkas at nagon man, varken som
ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med vald.

--Det har ingen hast, barn lilla. Laet jag inte nyss haemta dig naera nog
som en drottning, naer du skrev, att du hade fatt laengtan till din
syster?

--Och naer jag kom i det hemska Smaland, sade jag: ljusare skogar hade
min fader pa Sjaelland.

--Och da klampade de langhariga getherdarna med sina traeskor och kallade
dig en Guds aengel.

--Och naer jag skulle aeta oestgoetaboendernas harda kaka, gjorde det ont i
taenderna, och da sade jag: baettre mjoel hade abboten i Soroe.

--Och da myste de snaella oestgoetarna, som aldrig kunna bli onda, och
svarade: nu blir det en froejd i jarlaborgen.

--Men naer jag fick se det moerka tornet i Stockholm, da ropade jag, sa
att det hoerdes oever hela bron: lycklig aer jag, att jag inte har den
grymma Birger Jarl till svaerfader som min stackars syster. Se, sa troett
och modstulen hon star pa muren! Vart ha ni foert mig? Aldrig, aldrig kan
jag trivas hos Folkungarna!

--Och da sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur
sadeln... hoegt oever alla smataernorna, som stroedde rosenblad... Sa haer...
hoegt, hoegt!

Han lyfte upp henne och hoell henne en stund pa straeckta armar, men
guldtaggarna pa hennes goerdel stucko honom i haenderna, sa att han
foersiktigt maste slaeppa henne igen.

--Navael, detta aer nu lek, bara lek, sade han slutligen. Vem maste inte
leka i ett sadant manljus! Men det blir sent. Vi fa taenka p