aestra? Lat
alla maenniskor vara fria och som de vilja. Sa tycker jag baest om dem.

--Du vill alla sa vael, Valdemar. Dig sjaelv ocksa.

--Jag vill mig sjaelv mycket vael, svarade han och raeckte Jutta skrattande
handen. Jag har sa svart, Jutta, att se din kloka och lugna syster plaga
sig med onoediga tankar. Och aldrig har det aennu mellan Magnus och mig
fallit ett ovaenligt ord. Kom! Manen aer uppe.

Han tog henne med sig ut i svalgangen.

Den var sa full av inblasta loev, att de gingo lika tyst framat som pa en
matta. Ekstolparna foerestaellde kvinnor och skaeggiga maen, som hoello
varann om livet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt.
Men utanfoer stod dimman i jaemnhoejd med raeckverket, och foerst ovanfoer
dimman satt manen pa den klara oktoberhimmeln som oever en graaktig
vattenyta. Bara nagra halvt avloevade traed stucko upp som sma holmar, och
det enda, som gjorde vattenytan doed, var att den icke kunde spegla.

Han tog stoed mot raeckverket och staellde henne framfoer sig och kysste
henne pa hjaessan.

Det var en sval och glaettig kyss, och han taenkte icke pa den utan pa
det, som hade haent, men som han ville gloemma.

--Du har ett sa vackert saett att saega mitt namn, barn lilla, boerjade
han, en sa lustig fraemmande brytning. Du gjorde mig glad igen daer inne i
sovstugan. Och det gyllene danska haret, vad jag aelskar det! Du aer sa
mjuk som en lindbuske, jungfru Lindeloev. Det goer mig lugn igen att
inandas doften av sa mycken ungdom och haelsa. Det aer som att komma ut i
friska skogen.

Han stroek genom hennes har och tvinnade det mellan fingrarna. Ibland
vaende han sig litet at sidan och sag pa den stora skinande manen.
Vaerlden lag avsomnad och utdoed, och det fanns ingenting annat aen han och
hon och manen.

--Talar du lika laettfaerdigt till alla kvinnor? fragade hon. Det saegs sa.

--Jag lyfter av stalhuvan naer jag talar med kvinnor, sa att de skola se,
att de ha en man framfoer sig. Foerstaellning, det kan ingen beskylla kung
Valdemar foer.

Hon drog sig litet baklaenges, men sag lugnt pa hans ansikte. Hon tyckte,
att hon nu foerst riktigt maerkte, hur friskt och frimodigt det var, naer
det naestan med sin naturliga faerg lyste fram genom det tunna ljuset.

--Och din broder? Lyfter han ocksa av stalhuvan?

--Finns det da i afton ingenting annat att tala om? Jag boerjar bli
avundsjuk. Varfoer fraga alla sa envist om honom?

--Foermodligen daerfoer att han aer sa sva