det vore eldprovet foer renheten av hennes boejelse. Hon
skulle da, foer att oeva sin sjaelsstyrka, medgiva dessa kaenslor ett
visst spelrum--lata dem med frihet ur sitt kaos dana sig till
bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, lata dem framtraeda och naerma
sig i all sin foerfoeriska skoenhet, men endast foer att nedsjunka och
upploesas foer trollkraften av hennes vilja. Danade de sig ater, sa
finge de ater nalkas, men foer att lida samma tillintetgoerelse. Det
vore en stridslek, nyttig och tillika sa ljuvligt lockande, utan att i
nagon man vara farlig, naer hon blott nagorlunda vakade oever sig. Ty
umgaenget mellan henne och Klemens skulle ju i sig sjaelv vara av
religioes natur, vara en oevning i fromhet och en foerening i boenen.

Men komme det en gang daerhaen, att de bada kaende sig halvt besegrade
och oemsesidigt upptaeckte varandras svaghet; huru roerande vore icke
denna upptaeckt, huru kraftigt de da skulle understoedja varandra i den
gemensamma kampen mot samma boejelse, huru varmt de skulle bedja vid
varandras sida!

I foerkaenslan av en sadan moejlighet saenkte sig redan nu Eusebias blick
med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonoemhet i
Klemens' stora, vemodiga oegon.

Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en oenskan, varoever han
sjaelv foerundrade sig. Han kunde icke begripa varfoer--men han
oenskade, att Eusebia anyo skulle fatta hans hand och trycka den lika
hart som foerut till sitt hjaerta.

Ett viktigt steg till den oemma foerbindelsen var redan taget. Ingen,
icke ens Petros, foer vilken Klemens ansag som en plikt att yppa alla
sina tankar och handlingar, skulle fa kunskap om detta moete.
Kammarslavinnan, som varit ett verktyg foer dess astadkommande, skulle
alaeggas tystnad. Det fanns saledes redan en hemlighet emellan Eusebia
och Klemens, och denna hemlighet maste utstraeckas aeven till deras
foerestaende sammankomster. Eusebia bad honom atervaenda snart och ofta,
ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjaelp, hans vaenskap och
foertrolighet. Men enaer deras sammankomster skulle vara loenliga, sa
vore den sena aftontimmen den laempligaste; foerst da vore Eusebia
oeverlaemnad at sig sjaelv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport,
varigenom Klemens denna gang inkommit, skulle da sta oeppen, och som
inga foenster vette at garden, sa hade han icke att frukta oinvigda
blickar.

Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade sa systerlig,
oeppen och oskuldsfu