till de tardraenkta oegonen.

Daerefter foeljde med bruten roest en bekaennelse, att hon hade varit en
grym haerskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens foerlata hennes
hoegmodiga uppfoerande och lovade hoegtidligt bot och baettring.

Klemens roerdes av denna ploetsliga oedmjukhet, och aeven hans oegon
tarades, pa samma gang som han kaende innerlig glaedje oever denna
vaeckelse, vars medel han varit.

Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, hoell hon
aennu emellan sina, da hon atervaende till soffan och oevervaeldigad av
sinnesroerelse nedsjoenk daer.

- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din vaeckelse
matte baera varaktiga frukter och skapa en sinnesfoeraendring, som
oevervinner ditt haeftiga lynnes frestelser.

- Goer det, aelskade broder, viskade Eusebia.

Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt naera intill hans barm
och tryckte, i oevermattet av sin roerelse, hans hand till sitt hjaerta.

Klemens kaende, huru Eusebias broest hoejde och saenkte sig foer stormen
daerinom.

Hans oemhet och deltagande foermaeldes med en kaensla, som han ej foerstod.
Ocksa laet han utan motstand sin hand kvarhallas, och da Eusebia anyo
viskade:--Aelskade broder! ljoed det som den ljuvaste musik i hans
oera.

Naer Eusebia hunnit daempa sin kaensla, foermadde hon honom med lindrigt
vald att taga plats soffan vid hennes sida.

Hon ville bikta foer sin broder, foer honom upptaecka all den hardhet och
oraettvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjaenare och
tjaenarinnor, foer att genom en uppriktig anger vinna hans foersaekran om
foerlatelse.

Och sedan Klemens ahoert hennes bekaennelse och tillfoersaekrat henne
syndafoerlatelsen, hade hon aen en boen till den unge foerelaesaren.

Denna boen framstaellde hon djupt rodnande och med synbar foerlaegenhet.

Hon oenskade, att detta moete, detta upptraede skulle foerbliva en
hemlighet foer biskopen. Han var ju i allmaenhet sa straeng, och hon
ville foer ingenting i vaerlden, att de goda tankar han hyste om henne
skulle minskas daerigenom, att han finge kunskap om hennes haeftiga
lynne och hardhet mot slavinnorna.

Hon hade manga ganger biktat foer biskopen och bekaent foer honom alla
andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlatenheten, det
foersaekrade hon, hade dock ingen annan grund aen hennes svaga foerstand,
som hitintills icke kunnat inse, att hardhet emot maenniskor, foedda
till slaveri och av foersynen utsedda at