all
biskopen underraettades om detta upptraede tillika med dess orsak, sa
skulle det smaerta honom mycket, icke foer Klemens' skull, utan foer
Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och
kristliga vandel daerigenom skulle lida avbraeck.

Klemens foerestaellde henne, att ingen samhaellsstaellning kan hoeja
maenniskan oever det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda
minskas genom ungdomen hos den, som foerkunnar det.

Han fragade henne, om det vore sant, att hon, under sadana utbrott av
vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina
slavinnor.

Och da Eusebia icke svarade pa denna fraga med annat aen ett trotsigt
leende, kastade den unge foerelaesaren alla betaenkligheter oever bord och
boerjade en vaeldig straffpredikan, som ingalunda saknade vaeltalighet,
emedan orden ingavos honom av ett brinnande nit att bade naepsa och
foerbaettra Eusebia.

Eusebia syntes i boerjan goera vald pa sig foer att icke avbryta honom.
Det trotsiga leendet satt laenge kvar pa hennes laeppar. Men smaningom
var det foersvunnet och hade laemnat rum foer allvar och uppmaerksamhet.
Hennes oegon voro oavvaent riktade pa den unge foerelaesaren, vars
djaervhet och haenfoerelse gjorde honom vackrare i hennes oegon. Det var
nagot nytt och retande att emottaga foermaningar av en oerfaren gosse.

Det aer moejligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande foer
straffpredikanten slutligen gav vika foer sjaelva straffpredikningens
styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillaegnat sig mycket av
Petros' kraftiga vaeltalighet; men naer hans billiga foertrytelse
aentligen urladdat sig, oevergick bestraffningen i milda
foerestaellningar, sa varma, kaensliga och bevekande, att de icke kunde
annat aen goera intryck pa Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter
kaenslorus, och som i angern, botgoeringen och uppraettelsen hade
upptaeckt vaellustiga efterkaenningar av synden, ljuvare aen sjaelva
syndandet.

Naer Klemens' roest vart osaeker och alltmer darrande av den roerelse, som
han foernam i sitt hjaerta, sa meddelade denna ton sin dallring at samma
kaenslostraeng i Eusebias; och vare sig att hon kaent sig vaeckt av hans
foermaningar eller icke, verkade ensamt medkaenslans makt och sinnenas
lust daerhaen, att tarar framtraengde under hennes oegonfransar, som nu
sloejade de nyss sa djaervt blickande oegonen.

Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' foetter, fattade hans
hand och foerde den