s maka hade han boerjat oevertyga
sig, att denna grymhet endast vore foertal, ty den vore ju omoejlig hos
en sa from, skoen och vaelvillig kvinna.

Klemens hade saledes funnit, att Eusebia, utom fromhetens och
vaelviljans oskattbara egenskaper, aeven aegde skoenhetens.

Men huru oeverraskad vart han ej oever den foervandling, som Eusebias
vaesen tycktes underga, sa snart han naemnde den stackars slavinnan
ochden soenderslagna asken!

Vreden malade sig sa tydligt i samma anletsdrag, daer Klemens nyss laest
fromhet och vaelvilja. Hon tycktes knappt hava talamod nog att hoera
honom till punkt, och naer han talat ut, steg hon upp och stampade med
den lilla foten i golvet.

Hon fragade den unge foerelaesaren i haeftig ton, huru han kunde vaga att
taga en vardsloes och uppstudsig slavinna i foersvar mot hennes egen
husmoder, samt foerklarade, att hennes fel skulle pa det straengaste
straffas, henne sjaelv till skraeck och det oevriga husfolket till
varnagel.

Naer den foersta oeverraskningen var oeverstanden, laet Klernens icke
avvaepna sig av Eusebias vrede. Det foerundrade och smaertade honom, att
en kvinna, sa kaend foer sin fromhet och kaerlek till det gudomliga
ordet, kunde laemna herravaeldet oever sin sjael at en otyglad vrede, da
saken gaellde, icke teologiska spoersmal och den rena laeran, utan en
obetydlig toalettsak.

Han uttryckte i milda, men oeppna ordalag sin foervaning haeroever och
foerestaellde Eusebia, att om det vore en naturlig och foerlatlig svaghet
att i det foersta oegonblicket giva vreden rum, sa vore det likvael
ovaerdigt en kristen att framhaerda i ett beslut, som foereskrivits av
kaerlekens och foerdragsamhetens huvudfiende.

Men Eusebia syntes icke hagad lyssna till dessa foerestaellningar. Hon
riktade nu sin harm aeven mot Klemens. Hon paminde honom om sin hoega
rang i samhaellet och hans egen anspraksloesa staellning; hon ville icke
emottaga foermaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga foer biskop
Petros oever hans opassande uppfoerande, savida icke Klemens genast
ville erkaenna sitt fel och bedja henne om foerlatelse.

Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia halla sig inom en
graens, daer harmen aennu later para sig med behag och foerfoeriskt vaesen.
Hon liknade i Klemens' oegon icke en furie, utan en stolt och bjudande
kejsarinna.

Klemens, vars bleka kinder oeverdrogos av stark rodnad, bemannade sig i
medvetandet att aega raetten pa sin sida. Han svarade, att if