a en straffpredikan oever den grymhet, hon, Eusebia, understundom
utoevade mot sina tjaenarinnor, en grymhet i hoegsta man ovaerdig en from
och kristlig husmoder.

Men asynen av den skoena kvinnan och hennes fraga, vad han ville haer
vid denna sena timme, bragte, med den undran, som daeri lag uttryckt,
Klemens helt och hallet ur fattningen. Han boerjade foersta, att han av
sitt nit och sin godhjaertenhet latit foerleda sig till ett mycket
opassande steg. Han stannade vid doerren, blyg och foerlaegen, och
framstammade slutligen en osammanhaengande ursaekt.

Eusebia var aedelmodig nog att sjaelv bryta denna foerlaegenhet. Hon intog
ater sin bekvaema plats i den purpurklaedda soffan och bad sin fromme
voerdnadsvaerde broder laemna doerren och saega sitt aerende, som utan
tvivel vore viktigt, eftersom det icke latit sig uppskjuta till
morgondagen.

Daerefter och utan att avvakta nagon foerklaring av Klemens boerjade hon
fraga efter biskopens haelsa, rosade hoegligen hans senaste predikan och
utgoet sig i bitter klagan oever den trogna foersamlingens nuvarande
betryck.

Under tiden atervann Klemens sin fattning, och naer Eusebias tal foell
pa det sistnaemnda aemnet, som var hans eget aelsklingstema och det
staendiga foeremalet foer hans tankar, fick han mod och lust att deltaga
i samtalet och instaemde hjaertligt savael i den fromma Eusebias bittra
klagan oever det naervarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om
ett snart skifte i vaerldens tillstand. Han kunde nu detta, utan att
blaendas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller foervirras av
Eusebias stralande oegon, som skoeto blixtar oemsom av harm eller glaedje
och ledsagades av ett vaexlande tonfall i hennes vaelklingande roest
alltefter samtalets gang och naturen av det aemne, som vart dess
foeremal.

Foerst sedan detta samsprak varat taemligen laenge, tycktes Eusebia
minnas, att Klemens kommit i nagot saerskilt aerende, och hon fragade nu
i glaettig ton, vad som foeranlett det sena besoeket av en sa ung, men
voerdnadsvaerd man.

Klemens omtalade nu sitt moete med den unga slavinnan och hennes
fruktan att atervaenda hem med anledning av den soenderslagna asken, och
han bad Eusebia foerlata henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och
icke av ont uppsat gjort sig skyldig.

Den andra delen av sitt aerende, naemligen det att straffa Eusebia foer
hennes hardhet mot slavinnorna, besloet Klemens att alldeles utelaemna,
ty under sitt samtal med prokonsuln