ig haer, ensam
under en dyster natt! Vill du icke foelja mig? Har du ej i grannskapet
en tjaenarinna, som vaentar foer att ledsaga dig hem?

- Ga du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione
och jollra med henne! Jag vill vara haer, och aterstar mig aen en
oenskan, sa aer det att fa vara ensam med mig sjaelv, foer att samla mina
tankar, ty jag gar haerifran till offeraltaret.

- Vad menar du? Skall du icke atervaenda till din moders hus?

- Jovael, sa ofta dess doerr vill oeppna sig foer hennes dotter. Det skall
komma naetter, moerkare aen denna, naer troeskeln skall saega: drag tillbaka
din fot, och doerren skall saega: jag kaenner dig icke.

- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes
hand. Mitt sista innerliga farvael! Min oenskan om ett lyckligt
aterseende, da saren aero laekta och vara gemensamma minnen luttrats
fran sin bitterhet!

- Ma Gud bevara dig foer ett aterseende! Det skulle grumla din lycka,
sade Rakel med roesten av en sierska.

Karmides svepte manteln omkring sig och laemnade sitt offer. Hon satt
oroerlig vid baeckens strand i grannskapet av pilgruppen, sa laenge
Karmides aennu kunde skoenja henne genom nattens moerker. Regnet foell nu
i strida stroemmar, och vinden suckade i den gamla foerfallna muren, som
skilde den oede platsen fran Piraeiska gatan.

Da hon var ensam, gav hon luft at den djupa foertvivlan, som,
tillbakahallen under samtalet med Karmides, hade givit henne en
skenbar styrka och haemmat hennes tarar. Hon vred sina haender, kallade
sig en oevergiven aenka, kastade sig till jorden, ryckte sloejan fran
sitt huvud och stroedde sand sitt har.

Mellan dessa utbrott vankade hon fram och ater vid baeckens strand med
krampaktigt sammanknutna haender och de upploesta lockarne fallande som
ett sorgedok oever det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade
och tryckte haenderna mot sin barm. Hon kaende under sitt hjaerta en
roerelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistfoerflutna
dagarne mer aen en gang roent samma kaensla.

Hennes krafter sveko. Hon skyndade att saetta sig pa den vata marken
och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet oevergav
henne.

SJUNDE KAPITLET.

Klemens och Eusebia.

Vi laemnade Klemens i en aeventyrlig belaegenhet hos den skoena Eusebia.
Han hade kommit, dels foer att utverka hennes foerlatelse at den arma
slavinnan, som soenderslagit den dyrbara toalettasken, dels foer att
hall