a de nog, att
du borde vara rikets husbonde... Usling, saeger du? Omhulda mig, sa blir
jag en god maenniska. Och da kan jag tiga. Du hade sa manga vackra
talesaett nyss, da jag stod utanfoer vaeggen och vaentade pa, att du skulle
bli ensam. Du behoever vackra ord, junker. Det behoever ocksa en lekare.
Laer mig nagra, sa att jag kan skoelja dem i mig som friskt vatten, naer
tungan ligger och flaemtar som torrast... Ja, nu lyser det pa oss fran
elden i helvetet.

Magnus stack handen i skjortsaecken. Han fubblade, sa att han drog upp
hela fodret och ett radband och en andaktsbok och en kristall med Sankta
Klaras har och allt, som han icke letade efter. Slutligen hittade han en
liten skinnpung, som redan lag tillreds vael ombunden.

Han slaengde den i den framraeckta handen. Pa samma gang tog han blint och
besinningsloest svaerdet, som det lag med skidan pa, och kastade det samma
vaeg. Men doerren hade da redan glidit igen, och svaerdet blev halvdraget
liggande framfoer troeskeln.

Det foerefoell honom, att haerbaerget var kvavare aen en badstuga, att han
sag det sken, som den hanande roesten hade viskat om, och att vart timmer
i taket lyste som beklaett med soenderspruckna gloed. Ulvungarnas aedla blod
bultade stoltare inom honom aen hos nagon annan av hans aett, det kaende
han. Och aenda fanns daer ingen, hos vilken dvaergaboerden sa moerkt gick
igen. Det hade drottningen ofta ropat efter honom pa spe. Men nu boerjade
han att halvhoegt goera sig sjaelv fragor. Hade han icke Ingevalds har och
hy, som det beraettades daerom i saegnen? Hade han icke dvaergarnas foermaga
att trana efter det omoejliga och att taenka och vilja och saega de
vackraste ting mitt under ett svek? Da och da kunde han, liksom
dvaergarna ocksa, sittande eller staende, raka i ett krampaktigt
tillstand, under vilket han sag syner. Eller var det icke sa? Ljoeg han
foer sig sjaelv? Han flyttade en stund kulorna pa radbandet och lovade nya
gavor till kyrkorna, ty han hade en stark tro, men icke kaerlek genom
tron, utan baevan. Och mitt genom denna grottlika inre vaerld av
vidskepelse och angest rullade alltjaemt ulvungablodet sin ljusa och
ogrumlade flod med sang om dad och bragd. Han foersoekte att omspinna det
hela med ett naet av slug klokhet, men det spinnverket var skoert. Och hur
skulle en sjael, hur skulle ett jordeliv kunna halla samman sa mycken
dadlust och foerbannelse?

Han straeckte ut sig pa ryggen i baenkladan med haenderna knaeppta under d