m de krav de staella pa din lydnad aero harda, sa lyd
likvael! Din gud skall beloena dig och skaenka dig en ny och hoegre lycka
foer den, som du offrar pa den barnsliga undergivenhetens altar.

- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen
lycka mer att begaera.

- Saeg icke sa, Rakel!

- Lat oss icke tala mer daerom, fortfor Rakel. Jag har dock aennu nagot,
varom jag kan bedja mina faeders Gud, och det aer om doeden. Jag har
givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det aer allt vad jag
aeger kvar. Tag aeven det, om det kan vara dig till nagon glaedje. Foer
mig aer det nu endast en boerda. Da jag gick hit, sa aegde jag aennu en
foerhoppning. Jag var svag nog att i vissa oegonblick inbilla mig, att
det kalla saett, varpa du besvarade mina brev, var hycklat; att du
ville plaga mig foer att se min svartsjuka, att du var grym emot mig,
emedan du aelskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade
mig, att du aelskar Krysanteus' dotter och gar att trolova dig med
henne. Jag paminde mig, att du hade lovat mig evig kaerlek, och ville
icke lata oevertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en
gang gav mitt hjaerta, emedan han var olycklig och behoevde det. Jag
avvaktade tillfaellen att naermare betrakta denna Hermione, om vilken
man talade sa mycket, och som jag kaende mig boejd att hata. Ja, hon aer
skoen och vaerd att aelskas av dig, Karmides; men jag sade mig till
troest, att mina oegon aero mer stralande aen hennes, och att mina lockar
och icke hennes aega den faerg, som du foeredrager. Hon syntes mig sa
kall och marmorartad, och jag visste, att du aelskade en vaerme och
haengivenhet, sadan som min. Det var da endast hennes vishet, jag
fruktade; men naer jag paminde mig, vad du sagt, att du aelskar min
enfald, emedan du sjaelv var vis, sa lugnade jag mig aeven da ...
atminstone foer oegonblicket, ty jag har varit gruvligt plagad under
denna tid av tvivel, svartsjuka och bedroevelse. Jag har tillbragt mina
naetter med gratande och dagen med vaentande. Jag har suttit daer uppe pa
altanen med oegonen riktade pa kullen, bakom vilken jag sa mangen gang
i forna dagar sag dig framtraeda och vinka mig ... Men varfoer talar jag
nu om detta? Jag inser nu, liksom du, noedvaendigheten att vi skiljas.
Du aelskar Hermione och icke mig. Det tjaenar da till intet att tala om
mina sorger eller oeverhopa dig med foerebraelser. Och eftersom vi nu
moetas foer sista gangen, sa aterlaemnar jag den ri