ch otroget hjaerta. Foer oevrigt vad bryr du dig om att jag aer sjuk, att
jag snart skall doe?

- Rakel, huru kan du fraga mig sa?

- Det aer du ... du Karmides ... som ger mig doeden. Aero mina ord da
harda och oraettvisa?

- Rakel, du aer upproerd och betaenker icke vad du saeger. Samla dina
tankar och lat oss tala med lugn! Vi moetas nu foer sista gangen. Lat
oss da nyttja tillfaellet foer att skiljas som sig boer: lugnade,
troestade, staerkta i en oemsesidig, varm och varaktig vaenskap. Saett dig
haer vid min sida! Lat oss tala om de lyckliga stunder vi skaenkt
varandra och om den harda noedvaendighet, som bjuder oss skiljas. Foermar
du icke detta, och synes dig denna noedvaendighet aennu som en grym makt,
sa laegg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga foer sista
gangen oever ett oede, som aer oundvikligt, och lyssna till din
foerstvalde vaen, som vill intala dig mod och styrka. Varfoer drager du
din hand tillbaka, min Rakel? Vill du daermed uttala en anklagelse mot
Karmides, sa aer det du, som goer dig skyldig till hardhet och
oraettvisa. Aer jag brottslig, sa aer det endast min kaerlek, som gjort
mig daertill. Saeg mig, Rakel, aer det jag, som uppbyggt den
ooeverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans
tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min laga, aldrig soekt vinna
din genkaerlek. Skall du anklaga nagon, sa maste det vara din fader;
han foeraktade och foerskoet mig som en fraemling foer hans folk. Da jag
begaerde din hand, tillbakavisade han mig pa skymfligt och upproerande
saett. Jag aer svag nog att harmas aennu, naer jag ihagkommer detta
oegonblick. Han kunde i mindre harda och hanande ordalag uttalat domen
oever var kaerlek. Men i grunden hade han likvael raett, ty det gives
aervda taenkesaett och plaegseder, som aero heliga och som man maste voerda.
Du, Rakel, som aer ett barn av Israel och en from mans dotter, borde
veta det.

- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi maste skiljas. Den ton, vari du
talar, oevertygar mig baest daerom.

- Ma vi da foersona oss med vart oede och finna var troest i ett troget
uppfyllande av noedvaendiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi
skulle talat med varandra. Du aer dotter av ett folk, som aer spritt
kring vaerlden och vars enda styrka ligger i dess trohet mot aervda
stadgar och kaerlek till det gemensamma namnet. Du har foeraeldrar,
vilkas hopp du aer och vilkas saellhet du boer bereda genom lydnad och
oemhet. Och o