es ville skaemta med den straenghet i levnadssaett,
som hans vaen nu hycklade. Annaeus Domitius hoell emellertid god min,
foerraettade med from uppsyn den oevliga libationen at vinguden, talade
om nyttan att i tid vaenja sig vid faeltlivets omak och besloet inom sig
att inbjuda Karmides till Korint foer att daer uppvakta honom med en
supe av samma asketiska slag.

Efter maltidens slut laemnade Annaeus Domitius Karmides och gick som en
ordentlig aekta man till sin Eusebia foer att supera foer andra gangen i
saellskap med henne.

Naer prokonsuln hade avlaegsnat sig, iklaedde sig Karmides manteln och
laemnade sitt hus.

Kvaellhimmelen var stjaernklar, utom i vaester, daer en svart molnsloeja
haengde oever synranden.

Karmides vandrade ett stycke nedat Piralska gatan och daerefter genom
ett av de i "Langa Murarne" anbragta portvalven till ett ensligt, av
baecken Ilissos vattnat och av aldriga traed skuggat faelt.

- Jag kommer nagot sent till moetesplatsen, taenkte han, men jag tvivlar
icke, att jag aennu skall finna henne pa det oeverenskomna staellet. Det
artar sig till regn. Dess baettre. Det skall foerkorta moetet. O I gudar,
given detta en lycklig utgang foer bade mig och henne!

Med denna boen styrde han kosan till en grupp pilar, som vaexte vid
baeckens rand. Haer stannade han och sag sig omkring.

- Skulle hon hava avlaegsnat sig? taenkte han,da han ingenting sag, och
allt var tyst omkring honom. Sarades hon av mitt droejsmal eller
foerskraecktes hon foer moerkret och ensligheten? Dess baettre! Men nej,
jag far icke lata behaga mig, att det noedvaendiga uppskjutes, hur
oangenaemt det aen ma vara. Aer hon nu borta, sa maste jag i morgon soeka
ett annat tillfaelle till foerklaring. Vad som skall ske, boer ske snart.
Hon underhaller en oupphoerlig oro i min sjael. Detta tillstand maste
brytas. Karmides ropade med daempad roest Rakels namn.

I naesta oegonblick hoerde han ett prasslande i sitt grannskap och
upptaeckte en skepnad i skuggan av piltraeden.

Det var Rakel.

Karmides kaende, da han fattade flickans hand, att hon darrade.

- Har du vaentat mig laenge? fragade han.

- Jag vet icke, svarade Rakel, men det aer vael, att det aer du. Jag satt
i mina tankar, da jag sag din gestalt. Jag tyckte i moerkret, att det
var min fader.

- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag kaenner, att du darrar. Lat mig
svepa min mantel kring dig.

- Nej, nattvindens koeld aer behaglig. Den kommer icke ifran ett kallt
o