cklig. Han dolde sitt
vemod och kvaevde sin misstroestan under en rastloes verksamhet, men det
var med inre baevan han emottog varje brev fran krigsskadeplatsen, ty
han var uppfylld av fruktan foer Julianus' av faror omringade, av
fientliga svaerd och lejda dolkar hotade liv. Och pa detta haengde
likvael allt!

Han anade aennu icke, huru hans dotter, Hermione, huru aeven hon, hans
stolthet, glaedje och enda foertroliga vaen, utstod inre strider foer att
icke bortfoeras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade
aegnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de moerka oegonblicken
jagade molnen fran hans panna och goet olja pa hans hopp. Skulle aeven
hon en dag oevergiva honom?

Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen praest,
uppfostrad i och genomtraengd av de grundsatser, som filosofen
foeraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne
son, vars minne han naestan avgudade, bar avsky foer sin okaende fader.

Han anade lika litet, att Karmides, foer vilken han nu ater oeppnat sin
faderliga famn, och vars aendrade levnadssaett berett honom den enda
oblandade glaedje han pa laenge kaent--att Karmides var doept och genom
denna handling med oupploesliga band foerenad med kristna kyrkan.

En numera obetydlig man, som om dagen slaepade sten till Afrodites
tempel och om aftonen vilade i en usel koja pa Skambonide, samlade sa
smaningom hans oedes tradar i sin hand.

Detta anade han minst av allt.

SJAeTTE KAPITLET.

Karmides och Rakel.

En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln
Annaeus Domitius, i aulan till sitt hus.

- Och nu till slut, sade prokonsuln, nagra ord om vara gemensamma
vaenner. Jag har foerlorat flera av dessa aelskvaerda och glada
uppenbarelser ur sikte, sedan jag laemnade Aten och atervaende till mitt
Korintos. Saledes, min vaen, huru mar ... vem skall jag giva fraemsta
rummet? ...

- Olympiodoros?

- Bah, Olympiodoros! Lat oss icke tala om honom. Han aer ofoerbaetterlig
...

- Ja, han fortsaetter att dikta daliga epigrammer ...

- Och fortsaetter med sitt daliga levnadssaett, sade Annaeus Domitius;
jag vet det. Jag traeffade honom aennu i dag. Han aer, som jag saeger,
ofoerbaetterlig. Taenk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den
stackars Zeus. Vilken gudloeshet! han upplaeste henne foer mig. Jag kunde
icke annat aen ogilla henne och varna foerfattaren. Daerefter inbjoed han
mig till en vaktelfaektnin