tt laengta att hoera
honom oftare. Sa snart tillfaelle kom, foernyade han sitt besoek hos den
kristne biskopen. De laeror, i vilka han invigdes, voro sa hoega och
gripande och likvael sa klara, att han tyckte sig foersta alltsammans.

Och vad odoedligheten vidkommer, sa var det ju Gud sjaelv som talat
dessa ord: "Vilken som tror pa mig, han skall leva, om han aen doed
bleve." Vad vore filosofernas bevis och det maenskliga taenkandets
omogna frukter emot en sadan utsaga?

Den gamle Medes kristnades och hans namn infoerdes i katekumenernas
bok.

Biskopen uppmanade honom att tills vidare foelja Alkmenes foeredoeme och
doelja sin tro. Han foersoekte det, men foermadde det i laengden icke, ty
denna tro uppfyllde nu hela hans sjael och utgjorde hans lycka. Han
foermadde ej heller hyckla infoer sin aelskade herre--lika litet som
underkasta sig de husliga bruk, som stodo i foerbindelse med den gamla
laeran. Medes yppade en dag foer sin herre, att han oevergatt till
kristendomen.

Krysanteus oeverraskades smaertsamt av denna upptaeckt. Foereteelsen var
likvael ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att
manga av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i staellet foer att
staerkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall fran denna
laera, vilka atfoeljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava
rensat henne fran en maengd ograes, och de ersattes genom ett tillopp av
nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var
bruten, syntes hennes inre hava mangfaldigats.

Den unge Okos foeljde snart sin fader och vann haermed Alkmenes hand.
Krysanteus skaenkte det nya paret den foerut omtalade garden i dalen
under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren.
Filosofens hus var salunda rensat fran den intraengde fienden. Men
skilsmaessan var smaertsam a oemse sidor. Medes trivdes icke pa sin egen
troeskel. Han gick naestan dagligen till villan och satte sig pa sin
forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle
trotjaenarens oegon voro ofta tarade, naer Krysanteus visade sig och med
en kall haelsning gick foerbi honom. Ack, han har frandragit mig sitt
hjaerta, taenkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som
alltid. Men striden emellan den nyfoervaervade lyckan och den bittra
skilsmaessan var foer tung foer den aldrige. Vid pass tva manader efter
flyttningen var han icke mer bland de levandes antal.

De religionsfoeredrag, som Krysanteus och ha