Ingenstaedes.

- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likvael
nagonstaedes hava funnit en visshet.

- Bah, ga da lika gaerna till kristianerna, sade Kimon.

- Till kristianerna? Varfoer till dem?

- Emedan de aero de ende som aero fullkornligt vissa om sanningen av det
allra orimligaste.

- Kunna de aeven giva oss visshet om odoedlighet och ett annat liv?
fragade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.

-Det aer foer dem en smasak.

- I sanning, taenkte Medes foer sig sjaelv, det kunde dock vara skael att
hoera vad de ha att saega ... ty foerintas, det vill jag icke.

Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade foerst pa de jagande
skyarna, sedan pa den bakom pelaren flaemtande lampan.

Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med noeje det
boerjade samtalet, sa mycket mer som regnet aennu avhoell honom fran att
bryta upp och atervaenda till staden.

Han boerjade nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina ahoerares
foerskraeckelse nekade. Vaerlden, upplyste han, har tillkommit ur ett
ursprungligt kaos genom atomernas tillfaelliga foereningar. De ingingo
naturligtvis otaligt manga sadana, innan slumpen fogade, att en sa
skoen och aendamalsenlig byggnad kom till stand. Han haemtade en
jaemfoerelse fran taerningsspelet foer att foertydliga detta, och sade:

- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu taerningkast och daerefter
tager taerningen i hand, foer att kasta den sa laenge, tills samma kast i
samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten foerekommit, sa
skulle jag daertill foermodligen tarva laengre tid aen tio slaekten kunna
leva. Den vaerldsbildande slumpen, som spelade taerning med atomerna,
har haft en graensloes tid foer att loesa en aen svarare uppgift, men da
man betaenker, att hans spel fortgatt genom svarta evigheter, sa ma man
icke undra, att aeven denna sammanstaellning av taerningkast, som kallas
vaerlden, aentligen skulle infinna sig. Foerstan I mig, vaenner? Tron I,
att gudar styra molnen, som driva daer uppe pa himmelen, att de hava
tyglar pa vinden, som nu blaser fran havet, och kunna, naer de vilja,
haemma hans fart? Tron I, att det kraeves gudar, foer att dimman skall
uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och ater nedfalla
som regn? Naturen foeljer sina egna blinda lagar, gudarne aero alldeles
onoediga, och jag ... aer toerstig och fryser. Det aer kallt i afton.
Okos, din herres vin aer gott och vaermande. Bringa mig aen en b