ngssoekande
unga vaenner, som kommit foer att hoera och uppfylla sin aelskade laerares
sista oenskningar och omgiva honom i hans doedsstund; men vilkas klagan
och tarar haemmas genom hans egen lugna, lyckliga staemning och giva rum
foer en aningsfull kaensla av en naervarande hoegre vaerld, en obeskrivlig
blandning av froejd och smaerta, en till doeden bedroevad segerviss och
segerglad haenfoerelse. Det aer under inflytelsen av denna
sinnesstaemning, medan fangvaktaren river giftet varmed doedsbaegaren
skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vaenner om
sjaelens odoedlighet, ber dem framstaella sina inkast och tvivelsmal och
upptager dem till genmaele. Och naer samtalet aer aendat, gar han lugnt
att bada, hoer sig foer om vad han boer goera foer att underlaetta giftets
verkningar, tager farvael av hustru, barn och vaenner, inkallar
fangvaktaren, som gratande raecker honom baegaren, och han toemmer den
utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig faerd till den
andra vaerlden. Han foerebrar milt sina vaenner de tarar de nu icke
laengre kunna aterhalla, och ber, innan hans oegon brista, sin laerjunge
Kiton offra a hans vaegnar at haelsans gud det offer, som tillfrisknade
sjuklingar hade att aegna honom.

Hermione tillade:

- Du finner, Medes, att Sokrates loeste sin uppgift ej blott genom
foerstandsskaerpa och forskning, utan aeven genom sin levnad och doed. Med
mogen vishet foerenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna
vaerld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade
vandel en medborgare i den hoegre och delaktig av odoedligheten. Om du
icke lugnas av de bevis, som nu aero anfoerda, sa taenk pa Sokrates
sjaelv, och denna tanke skall ur din sjael foerjaga varje oroande tvivel.
Raedsla foer doeden hoeves icke ett sa voerdnadsbjudande silverskaegg som
ditt, min gamle vaen.

- Daeruti har du raett, min haerskarinna, sade Medes, i det han avtorkade
de tarar, som skildringen av Sokrates' doed hade framkallat i hans
oegon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu atergivit mig lugn. Den daer
Kimon matte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu
begriper jag icke, att jag ett oegonblick kunde foervirras av hans ord,
sa enfaldig jag annars aer. Det aer besynnerligt, att du, unga flicka,
som jag gungat pa mina knaen, skall vara visare aen den haer gubben med
det langa skaegget.

Fran Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan lag i sin baesta
soemn; men gubb