j blott med vaenlighet, utan med den voerdnad, varpa ett
silvervitt skaegg, trohet och redlig vandel ha ansprak.

- Min goda haerskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu far
tala med dig. Jag skulle annars fatt en soemnloes natt.

- Vad aer det da, som oroar dig, min gamle vaen? fragade Hermione.

- Jag har i afton boerjat grubbla, sade Medes, och det pa ting, som jag
icke fattar.

- Navael? sade Hermione.

- Ack, min haerskarinna, det aer en helt allvarlig sak. Jag vill veta,
om det finnes gudar och om sjaelen doer med kroppen eller om hon
fortlever efter doeden.

- Huru? Tvivlar du daerpa?

- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat daerpa ... foerraen nu i afton
...

- Och varfoer i afton?

Medes omtalade det besoek, som Kimon avlagt i villan, och det samtal
han haft med denne.

Medes tillade, att han sedan det samtalet kaent sig orolig i sin sjael,
och hans aerende var nu att soeka lugn hos Hermione.

Han var oevertygad, att Hermione, som inhaemtat sa mycket av sin faders
visdom, nog skulle vara i stand att foerjaga de tvivel, Kimon ingivit
honom.

- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Lat mig hoera Kimons skael, och
jag lovar dig att vederlaegga dem.

- Hans skael? Ja, vet du, min haerskarinna, om han hade nagra sadana, sa
har jag nu alldeles foergaetit dem. Men han pekade pa lampan och sade,
att sasom hon slocknar, sa slocknar ocksa sjaelen. Och vad gudarne
vidkommer, foernekade han dem och sade, att vaerlden tillkommit genom
ett lyckat taerningkast. Kan du vederlaegga sadana pastaenden?

- Det har ingen svarighet, Medes, om du nu vill halla din
uppmaerksamhet spaend foer att fatta, vad jag saeger ...

- Onoedigt, min goda Hermione. Sa snart du saeger, att du kan vederlaegga
Kimon, sa tror jag dina ord mer aen min egen uppfattning. Sjaelen
slocknar saledes icke som lampan, utan fortlever aeven efter kroppens
doed ... det aer ju sa?

- Ja, svarade Hermione, och hon soekte nu pa sa klart och tydligt saett
som moejligt framstaella de bevis, som Platon laemnat foer sjaelens
odoedlighet.

Hon gjorde detta, i det hon foer Medes omtalade och efter hans
fattningsgava foerenklade innehallet av Platons bok om den doeende
Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med anstraengd uppmaerksamhet. Han
foerstod vael icke mycket av sjaelva de teoretiska bevisen, men dess
livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates sjaelv. Han sag
filosofen timmen foere hans doed i faengelset, omgiven av sanni