, ehuru sjaelv
ytterligt ful, hyllade samma asikt och medgav med haenvisning pa sin
satyrnaesa, att naturen hade nedlagt froen till manga laster i hans
sjael. Men han tillade, att filosofien hade foerbaettrat honom.
Hellenerna medgavo anden haerskareraetten oever naturen; de sago, att den
skoene kunde foerfulas genom lasten, att den fule kunde foerskoenas genom
dygden. Foer Sokrates' laerjungar, som aelskade honom till svaermeri,
foersvann hans satyrnaesa, naer han talade om dygden, och de slutade med
att finna honom skoen, emedan nagonting gudomligt sa ofta genomskimrade
hans anletsdrag.

Hermione var en hellenisk kvinna, och varje foeremal, som omgivit henne
fran barndomen, sjaelva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes
medfoedda kaerlek till det skoena i alla dess uppenbarelser. Foergaeves
predikade ej blott kristianerna, utan aeven mangen hellenisk
vishetslaerare de dagarne om naturens foerdaerv och sinnlighetens
doedande; hon lyssnade vael till dessa laeror, och ideernas vaerld, som
Krysanteus oeppnat foer sin dotters oegon, var aeven foer henne den enda
fullkomliga och efterstraevansvaerda; men att fatta denna andra som
syndig och foeraktlig foermadde hon icke. Hon aelskade himmelens stjaernor
och skyar, jordens berg, kaellor och skogar, blommor och faglar; hon
foertjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaoega var henne
en klar vederlaeggning av den sats, att maenniskosjaelen vore ett vredens
barn och fran foerstone platt foerdaervad. Ett ytterligare bevis kravde
hon icke, men aegde manga sadana i de vise, hvilkas levnad varit en
fortgaende foerkovring i dygden, i de kaerleksfulle, som lidit foer att
goera andra lyckliga, i de hjaeltar, som offrat sig foer det skoena och
sanna. I allt detta sag hon det gudomliga uppenbarat i det synliga.
Hon sag det gudomliga i varje aedelt bildad form, hoerde det i varje
vaelljudande roest. Spegeln hade laert henne, att hon sjaelv hade ett
intagande yttre. Varfoer doelja detta foer sig sjaelv eller andra? Hon
kunde det icke, aeven om hon velat det. Hon var glad och tacksam foer
denna Guds och naturens gava och fann i dess aego en vink att varda den
vaerdig genom sin sjaels foeraedling.

Att missvarda denna skoenhet, avklippa sina rika lockar eller hoelja sin
gestalt i en vanprydande draekt, som mangen kristiansk svaermerska
gjorde, skulle foer henne varit en haedelse. Och fran den stund--den
ofoergaetliga--da kaerleken vart medveten i hennes barm, da de bada
fo