ar honom
sedan gardagen alagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott
inne; den kaera laesningen hade kommit honom att foergaeta den raetta
stunden. Ledsen oever sin ofrivilliga foersummelse iklaedde han sig kapan
och gick att haemta korgen, som palatsets koeksmaestare staellt i ordning
foer hans raekning. Det var i detta oegonblick larmet fran den folkskara,
vars tag vi skildrat, nadde hans oera. Klemens aktade ej daerpa; han
taenkte allena pa att uppfylla sitt aliggande. Men larmet nalkades
hastigt, ty Simons bar, som nyss skridit genom dubbelporten, hade aennu
icke hunnit samla kring sig en stoerre hop, aen den breda Kerameikos gav
rymlig vaeg. Portvaktaren hade emellertid oeppnat doerren till vestibulen
och stod nu utanfoer troeskeln, lyssnande foerundrad och stirrande pa
blossen, som kommo naermare.

- Vaenta, sade han till Klemens, vaenta, tills vi fa se, vad detta
betyder. Det later som ett upplopp. Hoer de foerskraeckliga ropen! Det aer
som ett annalkande ovaeder. Lat det stryka foerbi, innan du gar!

Taget framtraengde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga
palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha moerdat honom!
Doed at giftblandarne, atanasianerna!

Ett par minuter daerefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens
igenkaende i fackelbaerarne tva aeldre aembetsbroeder; han sag baren och,
naer den hunnit foerbi, varelsen, som lag daerpa. Han igenkaende Simon.

Onoedigt att spoerja vad som haent. Klemens sag maengdens ursinniga
atboerder och hoerde deras vilda rop: Kaettarne ha moerdat honom! Doed at
giftblandarne!

Klemens kaende sig frestad att saella sig till praesterna kring baren.
Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle foergaetit
sin plikt under inflytelsen av det pa en gang rysliga och eggande
skadespelet. Delade han ej de kaenslor, som genombaevade denna massa?
Simon den helige, foer vilken han hyste en avgudisk voerdnad, Simon, som
lagt sin hand pa hans huvud och vaelsignat honom, Simon moerdad av dessa
kaettare, dessa Guds, kejsarens och de raettrognes fiender, som det vore
en plikt och en aera att utrota fran jorden! Blodet boerjade koka i
ynglingens adror, han oevermannades av den allmaenna jaesningen, ropen
ljoedo som oemotstandliga maningar, han ville varda en droppe i
virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss statt vid
hans sida, hade gripits av svindeln och foersvunnit i massan.
Foerstaerkningar tillstroemmade fran alla porta