dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp
och kringsvaevade varandra i dansar, som foermaelde bajadaerens luftiga
roerelser med backantens vilda lust.

De unga maennen, som vilade pa sina soffor och asago dansen, kunde icke
motsta begaeret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln
och festens osynliga tjaensteandar kaende, var musiken beroende av hans
vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som
atenarne saellan dansade, utom vid tillfaellen sadana som detta. Annaeus
Domitius, som avkastat rosenkransen fran sin kala hjaessa och pasatt en
yvig murgroenskrans, foerenade sig med de oevrige. Han figurerade mot
Praxinoa. Silenen var faerdig. Hans vaeldiga mage syntes, i staellet foer
att vara en boerda, tjaenstgoera som en luftfylld blasa hos simmaren. Han
roerde sig pa haelarne och var outtoemlig pa barocka atboerder, som han
foerstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en straevan
till behagfulla roerelser, som i sin helhet vaeckte den ursinnigaste
munterhet och upploeste det hela i ett samfaellt skallande skratt.
Dansen kom ett oegonblick att stanna. Annaeus Domitius patog en min av
komisk foerargelse; han latsade vara stoett, kastade sig i en soffa,
torkade sin svettiga hjaessa och inskraenkte sig till att som askadare
njuta av dansens fortsaettning.

Under allt detta hade hans tankar endast tillfaelligtvis varit
franvarande fran Aten och de haendelser, som daer foerefoello. De bud, som
Pylades skickade, satte honom i stand att steg foer steg foelja deras
utveckling. Ju laengre det led pa foermiddagen, dess moedosammare, i
trots av vinet och saellskapet, vart det foer Annaeus Domitius att tygla
sin otalighet, som boerjade oeverga till verklig oro, och detta ehuru
han visste, att Pylades staellt allt pa baesta moejliga saett.

Emellertid hade Pylades' sista brev innehallit dessa lugnande ord:

"Biskopen har gillat mitt foerslag att lata vapnen vila i Piraeus till
aftonen. Poebeln star saledes till vart foerfogande. De vara aero
blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tagar tillbaka
till staden. Krysanteus aer i sitt hus, som han oeppnat till fristad foer
en maengd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla
haendelser skall ske."

Dessa ord voro, som naemnt, lugnande foer Annaeus Domitius. Men han
fruktade aennu, att det foerberedda slaget skulle mattas foer sent, och
foer sent vore det, naer Petros efter gudstjaensten finge lediga haen