allt vad Rakel vagade tillsta. Hon gjorde det stammande,
rodnande av blygsel, alltsomoftast doeljande sitt ansikte i haenderna,
raedd att moeta sin faders oegon. Sjaelv hade hon icke klart begrepp om
det foerskraeckliga i det, som hon foerteg, men hennes jungfruliga kaensla
vaegrade att lata ett ord daerom komma oever hennes laeppar, och hon
anade, att en upptaeckt skulle krossa hennes faders hjaerta.
En sten foell ifran Baruks broest. Han upplyfte sin dotter, bad henne
lugna sig och foerklarade, att han skulle gloemma hennes felsteg, om hon
haedanefter toge sig nogsamt till vara och komme i hag, vad hon vore
skyldig sig sjaelv, sina foeraeldrar, sin trolovade, sina faeders tro och
sitt namns aera. Dessa plikter voro heliga; broete hon dem, sa skulle
hon foera sin faders gra har med sorg i graven. Han bad henne vaepna sig
med tanken haerpa; da skulle hon laetteligen oevervinna boejelsen foer en
yngling, som icke blott var hedning, utan aeven en stor sloesare, en
lastbar, foerdaervad och samvetsloes maenniska.
Baruk hoppades, att dessa skael skulle verka, och troestade foer oevrigt
pa sin faderliga myndighet. Rakel hade varit naera att falla i en
avgrund, men lyckligtvis var hennes aera, sa taenkte den gamle, aennu
oflaeckad. Saledes aennu ingenting foerlorat. Foerfoeraren hade darat henne
med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels boejelse foer
honom kunde aennu icke hava djupa roetter. Den skulle snart foersvinna,
sedan hon insett, att en ooeverstiglig skiljemur stod mellan henne och
honom.
Emellertid hotade upptaeckten av detta foerhallande att stoera Baruks
resplaner och blandade sig obehagligt med hans haenfoerelse foer
Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han vaga resa och laemna Rakel
ensam under den sjukliga Esters vard?
Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besoek, han
oeverraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, traeda oever
troeskeln. Baruk hade vid flera tillfaellen statt infoer dennes domstol
och med ytterlig oedmjukhet i ord och athaevor talat foer sin raett emot
krangliga kristianska gaeldenaerer, som i hopp om ett gynnsammare utslag
vaedjat fran den vaerldsliga domstolen till sin sjaelaherde. Petros hade
vid dessa tillfaellen iakttagit en raettvisa, foer vilken Baruk kaende sig
dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke
hoerde till regeln, naer fordringsaegaren var jude.
Nu var oedmjukheten borta bade i ord och athaevor, och B
|