laenge, Hermione, men nu behoever jag ditt grannskap.
Och om din fader vaegrar, vad skall da ske? Aero vi da anyo skilda? Det
kan ju haenda, att han bannlyser mig ifran din naerhet, att han icke ens
vill hoera talas om Karmides.

- Han skall icke goera det.

- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag da ater fa tillfaelle
att se dig? Jag har sa mycket att saega dig ... och det aer mig svart
att laemna dig, da jag aer osaeker, om ej det aer foer alltid.

Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades,
smekte Hermiones oera.

- Vi skola i varje haendelse aterse varandra, sade hon. Detta staelle aer
min aelsklingsplats och timmen vid solnedgangen aer min aelsklingstimme.
Du vet saledes, var du har att soeka mig ... Se, Karmides, vad manen
stigit hoegt pa himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som
vaentar mig, maste vara mycket soemnig. Kanske aer hon nu pa vaeg att
uppsoeka mig. God natt, Karmides! Maerk denna afton med en vit sten och
droem i natt dina barndomsdroemmar!

Karmides tryckte Hermiones hand till sitt broest. De bytte aennu en
vaeltalig, men obeskrivlig blick. Han slaeppte langsamt hennes hand,
vaende sig om och gick. Hermione sag honom foersvinna mellan traedens
skuggor. Hon laemnade loevsalen och riktade sina steg till villan, medan
hennes barm vidgades av saella kaenslor och hennes oega glaedjedrucket och
tacksamt hoejde sig till stjaernvalvet oever det omaetliga tempel, vari
foersoningen med hennes aelskade nu var firad.

Alkmene vaentade troget i sovkammaren sin haerskarinna. Den unga
kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbagen stoedd mot
nattduksbordet, naer Hermione intraedde. Men naer hon uppslog sina oegon,
betraktade hon foerstulet forskande sin haerskarinnas anletsdrag och
hade icke svart att upptaecka deras stralande uttryck.

- Han har saledes lyckats, taenkte hon. Det var ju det jag sade
biskopen.

Under avklaedningen samtalade Hermione glaettigare och foertroligare aen
vanligt med kammarflickan.

- Men saeg mig, Alkmene, sade hon, varfoer later du den gode Okos ga och
sucka foergaeves? Tror du icke, att jag upptaeckt det? Du aer icke sa
kallsinnig foer honom, som du latsar, Alkmene.

- Vad du talar, min haerskarinna! sade flickan rodnande, i det hon
loeste diademet fran Hermiones lockar.

- Okos aer en god yngling, Alkmene. Min fader och jag vaerdera honom
mycket.

- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmaelde kammarflic