kan.
Icke skall man tro vart ord en sadan saeger. Da vore man ofta narrad.

- Ack, du enfaldiga! Ser du da icke, att du pinar honom med din
latsade kallsinnighet? Fy att hyckla sa! Men du aer pa langt naer icke
sa enfaldig som du latsar. Eller vill du, att jag skall saega Okos, att
Alkmene vael aer road av hans oemhet, men icke kan besvara den?

- Nej, vid allt i vaerlden, min haerskarinna! Detta far du icke saega
honom.

Hermione talade om den vackra arrendegarden nere i dalen, som
Krysanteus utsett at Okos och hans fader, Medes, den gamle
portvaktaren, som nu efter sa mangarig frivillig tjaenstgoering borde
finna det trevligt att oeppna och staenga en egen doerr och sola sig pa
egen troeskel.

Alkmene ater talade om sin haerskarinnas vackra lockar, som det vore en
glaedje att ordna, och om hennes skoenhet, som i afton var mer blaendande
aen vanligt.

Hermione lyssnade denna gang med talamod, ja synbart behag till hennes
ord.

- Jag taenker pa Eusebia, sade Alkmene, och undrar oever hennes
blindhet. Hon vill vara skoenare aen du, Hermione, och hon aer avundsjuk
pa dig, det vet jag.

- Huru vet du det?

- Jag talar ofta med hennes foersta kammarslavinna. Eusebia vill alltid
veta, huru du var klaedd, naer du senast visade dig pa Kerameikos. Och
naer man sagt henne det, sa utropar hon: Huru smakloesa dessa atenskor
aero! Och likvael efterapar hon din harklaedsel och varje veck pa din
kiton. Det foerargar henne, att hon icke kunnat infoera de romerska
klaedseltyckena i Aten. Ack, jag maste skratta, naer jag taenker pa de
foersta dagarne hon tillbragte i var stad. Hon ville foervana atenarne,
det aer visst och sant. Och nog vaeckte hon uppseende, daer hon kom i sin
vidunderliga blommiga sidenkiton, stoedjande sig pa tva slavinnor och
foeretraedd av en slav, som anmaelde: Haer aer en ojaemn sten i din vaeg ...
haer gar gatan uppfoer ... haer gar gatan nedfoer ... liksom hon sjaelv
hade varit blind och icke kunnat se ett steg framfoer sig.

- Jag minnes allt det daer, Alkmene.

- Det var idel hoegmod av henne, min haerskarinna.

- Nej, sa var det icke, Alkmene. Eusebia aer van vid de romerska
sederna. Damerna bruka sa i Rom.

- Men det aer ju fult och loejligt.

- Det nekar jag icke. Endast vanan kan foersona med sadana bruk.

- Men var det icke hoegmod, naer Ismene haelsade henne pa gatan, och
Eusebia icke sjaelv besvarade denna haelsning, utan laet sin slavinna
goera det?

- Aeven det bruket aer oevligt