i Rom.

- Ismene fann det sa loejligt, att hon icke kunde lata bli att vaenda
sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket laett foer att
skratta, som du vet. Men Eusebia sag det och kunde sedan aldrig tala
Ismene.

- Jag har hoert saegas det.

- Men vet du, varfoer Eusebia lade bort sina blommiga klaeder? Jo, da
skolgossarne sago henne pa gatan, pekade de pa henne och ropade till
varandra: Ser du, varen aer redan kommen.

- De atenska skolgossarne bras i elakhet pa sina faeder ... Vael,
Alkmene, jag behoever dig icke mer. Ga nu till vila, min soemniga
flicka.

- Jag oenskar dig ljuva droemmar, min haerskarinna.

- Jag oenskar dig detsamma.

Alkmene avlaegsnade sig. Hermione var snart daerefter foerflyttad till de
glada droemmarnes rike.

FEMTE KAPITLET.

Skeptikern.

- Vad slags filosof jag aer? Var det sa du fragade, gamle hedervaerde
portvakt? Jag bekaenner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag
aer tvivlare ... I behoeven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den
haer baegaren vin aer tillraecklig att slaecka min toerst, tvivlar jag aeven,
att du, min kaere Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava
nagonting emot att genast fylla den, da jag nu ater toemmer den. Skal,
mina vaenner! ... Krysanteus' vin aer gott. Se daer den tomma baegaren,
Okos. Ila, unge Ganymedes, att braedda honom anyo. Det aer icke var dag,
som I fan aeran att se en filosof som foertrolig medlem av er foer oevrigt
aktningsvaerda krets. Fagelsteken aer god, min kaere kock, men jag
tvivlar, att du kan tillaga en trana sa bra som kocken hos min vaen och
laerjunge antikvarien. Lat icke sara dig av min anmaerkning,
aktningsvaerde kock. Jag pastar det icke med bestaemdhet, ty oever huvud
later ingenting med bestaemdhet saega sig. Jag endast tvivlar, foerstar
du.

Den, som talade sa, var aettlingen av Ifikrates, samme unge man, som en
gang infann sig hos Petros som nadesoekande, men da, vid det ofoermodade
moetet med Krysanteus, hastigt paminde sig, att han gatt vilse och
egentligen aernade sig till sin vaen antikvarien, biskopens granne.

Den unge mannen, kaend under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med
filosofiskt snitt och hade under ett ars tid foersakat rakstugan, sa
att han, som naturen foerlaenat med god skaeggvaext, numera pryddes av ett
voerdnadsbjudande skaegg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti
och utbytt funderingarna pa katekumenskapet och dopet mot
funderingarna i vetens