a sinnena
men aeven om vi i detta fall godkaenna dem, sa aeger du i den senare
fragan intet annat vittnesboerd aen en inrotad och moejligen alldeles
falsk inbillnings. Men godkaenna vi aeven detta vittnesboerd, sa aterstar
att bevisa tillvaron av ett hoeger och ett vaenster--ty det var i
vaenstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition
pa begreppet hoeger och en annan pa begreppet vaenster. Kan du detta, sa
aterstar aennu att bevisa, att dessa begrepp hava nagon grund i
verkligheten. Men detta later sig icke goera, lika litet som det later
bevisa sig, att det gives en mangfald i tingen. Den djupsinnige
Parmenides laerde, att allt aer ett och detta ena aer evigt och
ofoergaengligt, ofoeraenderligt och graensloest. Till denna asikt kom han
genom taenkandet; men som aeven taenkandet aer osaekert, sa aer det vael
moejligt, att det gives en mangfald, och fran denna synpunkt kan man
vael antaga, att det finnes hoeger och vaenster, att du har ben, Medes,
att dessa ben aero tva, det ena ett hoegerben, det andra ett vaensterben;
men det aer och foerbliver endast ett antagande, en osaeker och
tvivelaktig mening, som du goer baest uti att alldeles laemna asido, enaer
denna ofoernuftiga, pa intet grundade mening endast omakar och plagar
dig med en inbillad kaensla av ett nagot eller ett intet, som du kallar
gikten. Skal, min vaen!

Den djupsinnige Kimon toemde baegaren, som Okos staellt framfoer honom,
och foeretog daerefter ett nytt angrepp pa kvarlevorna av den
vaelsmakliga pastejen.

- Hm, det daer gar oever min fattning, mumlade Medes. Det var en
underlig filosofi. Men, sade han hoegt, om du tvivlar att jag har gikt
i benen, sa tvivlar du vael aeven, att du i denna stund spisar pastej,
och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt foer din
naesa.

Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet
stolt oever detta slags motbevis, naer han sag, huru oeverraskad Kimon
vart haeroever och vilka snala oegon han skickade efter fatet.

- Min vaen, sade Kimon efter ett oegonblicks tystnad, jag tvivlar
visserligen, att jag at pastej, innan du pa saett som skett stoerde mig
daerutinnan; men det aer en stor skillnad emellan att tvivla och
foerneka. Jag foernekar det ingalunda. Och om det foer oevrigt var en
inbillning, sa var det dock en angenaem inbillning, av vilken jag med
stoersta noeje later gaecka mig. Jag ber dig foerdenskull, Medes, besinna,
om du handlar raett och passand