a under
murarne, och medan belaegringstornen framrullades och kastmaskinerna
slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska
gangen intraengt i staden, vars besaettning straeckte vapen eller grep
till flykten. Nu stod romerska haeren i huvudstadens omedelbara
grannskap.
Den glaedje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans
dotter, blandades med oro och farhagor, naer han skildrade den
ofoervaegenhet, varmed Julianus blottstaellde sin egen person. Han
tycktes aeven i detta avseende hava tagit Alexander till sin foerebild.
Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av
faestningsportarne; da soldaterna arbetade pa att spraenga den, hade
fienderna fran murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar
mot den purpurklaedde anfoeraren. Vid Maogamalka hade tva perser
framrusat fran ett bakhall foer att nedgoera honom. Julianus avvaende med
sin skoeld deras foertvivlade hugg, doedade med egen hand den ene fienden
och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i
grannskapet, hunnit ila till undsaettning. Ammianus anfoerde flera
liknande drag och klagade, att knappt nagon dag foerfloet, da ej
kejsaren blottstaellde sig foer faror, ur vilka han liksom endast genom
underverk raeddades.
Da Hermione gick till sin sovkammare, daer hennes kammarflicka Alkmene
vaentade foer att bitraeda henne vid avklaedseln, sken den uppgaende manen
emellan slingervaexterna utanfoer det oeppnade foenstret sa lockande in i
det lilla rummet, och nattvinden medfoerde sa ljuva vaellukter, att
Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skoenhet, gav
vika foer sin lust att tillbringa aen en stund i det fria, innan hon
ginge till vila. Alkmene band kappan oever sin haerskarinnas skuldror
och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon
ville vara ensam. Foeljd av kammarflickans oegon, styrde hon kosan till
sitt ensliga aelsklingsstaelle.
FJAeRDE KAPITLET.
Moetet.
Da Hermione var ensam, sjoenk hon pa knae och bad, med blicken riktad
mot den stjaernstroedda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, matte haegna
undan krigets faror Julianus och foerlaena honom en lang, lyckosam och
vaelsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.
Nattens lugna skoenhet, det tindrande himlavalvet, det stilla,
vidstraeckta havet, de foer laetta sommarflaektar susande lundarne ingavo
den be
|