men i trots haerav liknade han i
denna stund sig sjaelv, sadan han var, da Krysanteus aennu kallade honom
sin aelskade laerjunge. Han syntes densamme, men uppstigen fran en
langvarig sjukdom.

Hermione besegrade sin foervirring och sade:

- Jag vill hoera dig, Karmides.

Och da efter dessa ord anyo en tystnad uppstod, varunder Karmides
syntes tveka, vad han skulle goera eller saega, tillade Hermione, i det
hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din
ankomst oeverraskade mig i foersta oegonblicket, ty jag vaentade dig icke,
och det aer nu sa laengesedan vi sago varandra. Den vackra natten har
lockat mig att tillbringa timmen, fastaen langt framskriden, i det
fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
staelle, daer du ser havet lyst av manen, och daer du kan paminna dig sa
manga barndomshaendelser. Aer det icke sa?

- Jag vet icke, om natten aer vacker eller ej, sade Karmides, i det han
satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har
intet oega foer naturen. Jag ser, att manen skiner, jag finner natten
tyst och nejden lugn, det aer allt. Men barndomsminnena ... du naemnde
dem. Det var mahaenda de, som foerde mig hit. Jag vet det icke sjaelv,
men jag vet, att dessa minnen ha boerjat plaga mig ... Lat mig tala
fritt om mig sjaelv, Hermione! Doelj din motvilja och hoer vad jag saeger!
Jag skall sedan laemna dig och undvika ditt grannskap.

Jag vill fraga dig: hava de raett att plaga mig, minnena av min
barndom, av din faders godhet och din egen kaerlek? Har jag foerfelat
min bestaemmelse och foersloesat min lycka? Har jag varit otacksam emot
din fader? Har jag foerorsakat dig sjaelv smaerta? Du finner vad det aer,
som jag fragar mig sjaelv. Hoer nu aeven de inkast jag goer emot sadana
fragor. Din fader uppfostrade mig till att aelska vishet och skoenhet.
Han ingav mig traengtan till badadera. Jag ville vara vis, jag ville
begripa Gud och vaerlden och mig sjaelv, jag ville inraetta min vandel
efter hans eget moenster, och jag var lycklig i min inbillning att
kunna goera det. Men jag roente omsider, att jag icke aer skapad till
dykare i filosofiens bottenloesa hav; ligger sanningen daer foerborgad,
sa skulle hon atminstone icke kunna upphaemtas av mig. Det var en
upptaeckt, som avkylde min iver och nedstaemde mitt hopp. Jag skulle
blivit en oemklig platonsk filosof, men jag ville vara nagot helt och
fullstaendigt. Krysanteus laerde mig aelska det skoena. Tyv