aeng. Men huru ditt foerstand aen doemer, sa
vaedjar jag till ditt hjaerta, Hermione, ty av ditt hjaerta hoppas din
fosterbroder foerlatelse och gloemska.

Hermione svarade:

- Behoever du min foerlatelse, sa skiljas vi icke av ett oaendligt
avstand. Jag giver dig henne gaerna.

- Du saeger detta i sa kall ton, Hermione, sade Karmides. Din
foerlatelse kyler mitt hjaerta staellet foer att vaerma det.

- Vad oenskar du mer aen foerlatelse och gloemska?

- Nej, infoell Karmides livligt, jag borde oenska ingenting eller allt.
Jag borde fordra, att du aelskade mig i trots av allt vad jag gjort foer
att slaecka din kaerlek, att du avsade dig din sjaels oeverlaegsenhet och
vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjaerta aeven fran
den ovaerdigaste, naer hon en gang laert aelska honom. Sadana kvinnor
givas, Hermione, men icke foer mig. Var skall jag finna henne, som vill
fatta min hand och foelja mig, vart jag gar, till lycka eller foerdaerv,
till hoeghet eller elaende, till salighet eller eviga plagor?

Karmides' ord buro vittnesboerd om en strid, som soenderslet hans inre.
Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes
av vemodiga kaenslor. Dessa bleka drag voro outplanligt faesta i hennes
sjael. Han var olycklig, han angrade sig, och han skulle vaenda om pa
sin vaeg, om en hjaelpande hand raecktes honom av den han aelskade. Och i
kampen mellan sin stolthet och foertvivlan hade han uttalat en fordran,
som var trotsig, men foerradde, att i djupet av hans vaesen vilade aennu
hans foersta kaerlek.

Hermione kaende sig djupt upproerd. Skulle hon stoeta honom tillbaka? Hon
hade da handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som haer om
nagonsin haft raett, men hon hade foernekat sitt hjaerta, som kaende
kaerlek, oemhet, medlidande och glaedje oever moejligheten, att Karmides'
anger och sjaelsstrid vore vaegen till hans uppraettelse.

Hon svarade honom:

- Bed gudarne om en sadan maka, Karmides.

- Jag vill icke bedja om det omoejliga, sade Karmides. De kunna icke
skaenka mig henne.

- Goer dig endast vaerdig deras gava, och hon skall icke utebliva. Gud
ser, att du aer olycklig, Karmides, och han, som aer vaerldens hjaerta,
skall giva dig vad ditt eget hjaerta aeskar.

- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att uppraettelse och
hopp aennu givas foer mig?

Han dolde ansiktet i sina haender. Med vilka beraekningar han aen
infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och