anade, att valets
utgang berott av det foerslag, som Karmides framstaellde. Han hade pa
senare tider roent manga bevis pa medborgarnes likgiltighet, hade ofta
moett atminstone troeghetens motstand; han boerjade maerka, att han stod
sa gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets
taenkesaett. Men han ville icke foertvivla om sitt mal. Han hoppades pa
det unga slaekte, som var kallat att uppvaexa under de samhaellsformer
Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utstroemmade fran
honom. Och liksom i foerkaensla av att Julianus' bana ej skulle varda
lang, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig
otalighet. Det var foerdenskull han icke ville laemna makten ur sina
haender; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke
detsamma som nu.

Foerst naer han satt bredvid sin aelskade Hermione, foersvann det dystra
molnet fran hans panna, medan hon spelade pa sin cittra och sjoeng ett
stycke, som varit Elpenikes aelsklingssang. Vid aftonmaltiden infann
sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlaent
brev. Det var fran Ammianus Marcellinus, som nu foeljde Julianus i
kriget mot perserna. Krysanteus upplaeste och Hermione lyssnade med
stralande oegon till den skildring, som Ammianus laemnade oever Julianus'
bragder. De taevlade med Alexanders, om icke oevertraeffade dem. Den
romerska krigsaerans mest lysande dagar hade atervaent: kejsarens
foeredoeme hade foervandlat varje romersk krigare till hjaelte. Perserna
hade foerlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till
sin hjaelp, genombrutit dammarne och latit vattnet oeversvaemma det
vidstraeckta slaettland, varpa legionerna framtagade. Men aeven detta
hinder oevervanns av soldaternas ihaerdighet, som livades av anfoerarens
ande. Han tagade till fots i spetsen foer haeren, uppmuntrade de
modfaellde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro
aterfoerda inom sina braeddar och hela skogar nedhuggna till lagning av
de utskurna vaegarne. Haeren nalkades den persiska huvudstaden.
Perisabor, den andra i ordningen av Persiens staeder, vael befaest och
vaernat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor
hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste faestning,
belaegen endast tva mil fran huvudstaden. Staden foersvarades, skrev
Ammianus, av sexton torn, djupa loepgravar och dubbla murar och hade i
alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus laet graeva en min