djande flickan kaenslan av det hoegsta vaesendets naervaro omkring
henne och i hennes egen sjael.

Kunde i denna natur, sa uppfylld av skoenhet, sa haerligt skipad av sin
store byggmaestare, kunde i henne finnas ett rum foer blinda, regelloesa
makter, gjorde sig ej samma kaerlek och foerutseende vishet gaellande
aeven i maenniskoslaektets liv och oeden? De saella kaenslor, som med boenen
genomstroemmade Hermione, upploeste denna fraga i en lyckliggoerande och
lugnande oevertygelse. Vart slaektes oeden ledas av Gud; det sanna och
goda skall segra oever osanning och ondska; den hoegsta lott, vartill en
doedlig kan koras, aer ett rum bland stridsmaennen foer den goda saken;
hans strid aer aldrig gagnloes, han vinner, aeven naer han dukar under,
och han segrar aeven genom sin doed.

Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
Men bilden vek, utan att hon visste huru, foer en annan, som ploetsligt
stod foer hennes andes oega. Det var en skoen man, i vars anlete stralade
en oeverjordisk mildhet och renhet, vars oegon, faesta i Hermiones sjael,
syntes i sin blick hava samlat och foermaenskligat det hoegsta vaesendets
ofattliga kaerlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men
kransen var icke vriden av lager, utan av toerne, och bloddroppar
sipprade pa hans vita aenne. Han framraeckte sina haender--aeven de
bloedde ur djupa sar, men han log och sade:--Se, aeven jag har segrat
genom min doed.

Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkaende
nasarenen, om vilken Teodoros talat med sa innerlig haenfoerelse, och
foer vilken han redan foermatt ingiva henne ej blott den voerdnad hon
maste kaenna foer en stor teurg, en av himmelen aelskad maenniska, utan
aeven en hoegre kaensla, i vars vaerme hon anade och fruktade en gryende
kaerlek.

Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne foerhatligt. Hon hade
fran barndomen laert och genom sin egen kaennedom av vaerlden noedgats
foerknippa med detsamma foerestaellningarna om det fula, laga, grymma och
dumma. De tva kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
varit loemska, menediga maen, som rasat mot sin egen slaekt, liksom mot
sina undersatar. De kristna praesterna predikade emot foernuft och
frihet; det kristna livet foerekom henne som en svaengning mellan vild
haengivelse at vaellust och laster och en lika otyglad haengivelse at
koettets doedande genom avskyvaert sjaelvplageri. I bada fallen framstod
det fula i hela sin ve